Teknolgisk déjà vu – när innovation blir rutin

Jag har alltid varit teknikintresserad. Faktum är att jag haft fler mobiltelefoner än jag rimligen borde erkänna (hundratals). Från Nokias orubbliga tegelstenar till Ericssons futuristiska flipmodeller, vidare till Sony, Panasonic, LG, Philips, Samsung, HTC och massor av andra, för att till slut landa hos Apple.

Det fanns en tid när varje ny telefon kändes som ett litet steg in i framtiden – något nytt, oväntat och ibland helt galet. Men idag… känns det som att vi fastnat i en loop.

Ta till exempel nya iPhone 17 Pro Max. Den är snabbare, visst. Kameran är lite bättre. Batteriet håller något längre. Och ja, den finns i en helt ny färg, orange, minsann. Men utöver det? Är det egentligen något som får pulsen att stiga?

Jag brukar titta på Kinesiska telefoner från Xiaomi, Huawei, Honor och många andra. Dom är fortfarande roliga och har funktioner som man inte förväntar sig. Kanske inte lika äventyrliga som det som fanns förut, men dom försöker i alla fall locka kunder med saker som inte alla andra har.

När jag tittar på dom tekniska specifikationerna så är det samtidigt uppenbart att dom Kinesiska tillverkarna är i framkant med teknologin, medan Apple och Samsung bara matar oss med “lite bättre” varje år. Inte “det bästa”. Konspirationsteoretikern i min säger att Samsung och Apple inte är så stora fiender som man kan tro, utan spelar ett vågspel där bägge tjänar så bra som möjligt på konsumenterna. Något som får mig att bli lite upprörd.

Jag sitter ofta och försöker hitta motivationen att uppgradera, men sanningen är att det inte längre känns som ett äventyr. Snarare som att man köper samma sak igen, bara för att man borde. För att ens gamla telefon har börjat kännas tråkig, eller har fått dåligt batteri…

När jag tänker tillbaka på de gamla telefonerna, de där som vek sig, snurrade, blinkade eller hade något helt unikt, så fanns det också en känsla av lekfullhet och upptäckarglädje. Man kunde nästan känna att ingenjörerna hade haft roligt. Idag är allt optimerat, slimmat, balanserat. Perfekt på många sätt, men kanske lite för perfekt, kanske även otroligt tråkigt.

Det ironiska är att tekniken i dag är bättre än någonsin. Den är snabbare, mer kraftfull, mer pålitlig. Det finns väldigt få människor lyckas nyttja sina telefoner fullt ut om man har en modern smartphone. Men någonstans längs vägen försvann själen. Det där som får en att känna att ens telefon är ens kompis och kanske även rätt så unik.

Jag tror inte det är fel att vilja ha en ny iPhone, missförstå mig rätt. Men jag tror heller inte det är fel att känna att man inte längre vill det heller. För mig handlar teknik om känsla, om nyfikenhet, och just nu känns det som att Apple (och hela branschen, egentligen) glömt hur man får oss att drömma. Allt känns så kliniskt och tekniskt, där procentuella förbättringar har tagit över för innovationer och uppfinningar.

Kanske är det dags att vi slutar jaga nästa uppdatering och istället börjar använda den teknik vi redan har, till att göra något nytt, något verkligt. För framtiden ska inte bara vara snabbare. Den ska vara spännande och rolig. Eller hur?

Den stora frågan är då: ”Ska nästa telefon verkligen vara en iPhone?”

Det låter oskyldigt, nästan banalt. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att det här inte bara handlar om en telefon, utan om hela mitt tekniska liv. För någon som, likt mig, har en vardag där i princip allt pratar Apple, från dator och surfplatta till klocka, hörlurar och till och med hushållets TV-apparater, lampor, dörrlås och annat, så är det inte ett simpelt byte. Det är som att byta språk.

Apple har byggt något som på många sätt är genialiskt, ett slutet system som fungerar precis som man vill. Man behöver aldrig tänka på drivrutiner, kompatibilitet eller filformat, det bara fungerar. Den tryggheten är svår att släppa. Det är lite som att alltid veta att bilen startar när man vrider om nyckeln.

Men samtidigt finns där en gnagande känsla av att vara inlåst. Att man inte längre äger sin teknik, utan hyr sin plats i ett ekosystem. Man kan inte bara kopiera över filer, byta batteri, eller installera vad man vill, man måste spela efter Apples regler. Det är som att bo i ett perfekt planerat samhälle där allt är vackert och fungerar, men där du inte får måla huset i en annan färg än de har bestämt. Ungefär.

Jag undrar ibland vad som skulle hända om jag bröt mig loss. Om jag en dag lämnade iPhone och Apple bakom mig igen och gick över till något helt annat, något som inte är en del av det här välsmorda systemet. Inte för att jag tror att gräset är grönare på andra sidan, utan för att jag vill se vad som händer när man tar bort bekvämligheten. Skulle jag känna mig fri, eller bara frustrerad? Skulle jag sakna iMessage, AirDrop och iCloud, eller skulle jag upptäcka att jag faktiskt inte behövde dem så mycket som jag trodde?

Vem skulle kunna ersätta smidigheten i systemet som jag nu har? Google?

Det finns ett märkligt lugn i att vara ”fast” i ett system som fungerar. Men det finns också något lockande med tanken på att stå utanför, att själv bygga sitt eget lilla ekosystem av prylar, appar och lösningar som jag styr över.

Kanske är det lite som att bo i en lägenhet i stan med rinnande vatten och el, och sedan bestämma sig för att flytta ut i ett tält i skogen ett tag, bara för att påminna sig om vad man faktiskt klarar av utan allt det där bekväma.

Jag vet inte om jag kommer lämna Apple. Kanske inte. Troligen inte. Men tanken väcker en intressant fråga: Har teknikens bekvämlighet gjort oss mer fria – eller mer beroende? Kan man verkligen bryta sig ut och prova något nytt när man grävt ned sig så djupt i ett ekosystem, eller är ekosystemet bara en illusion för att hålla oss fast vid något vi tror betyder något.

Då jag är i startgroparna för att köpa en ny telefon, trots att min nuvarande iPhone 15 Pro Max fungerar utsökt, så kanske jag ska passa på att kliva över staketet och testa gräset på andra sidan?

Det är värt att tänka på, tycker i alla fall jag.

Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.