För att man ska få ett vettigt avslut på något så behöver man komma hela vägen runt. Ursprunget till mitt intresse för knivar ligger djupt rotad, ända sedan barndomen, men anledningen att jag började testa knivar berodde på att jag var på jakt efter den bästa kniven, för mig.
Den ska vara lätt att öppna med en hand, fungera att hantera mat med, vara robust nog för det mesta och samtidigt så perfekt i fickan att den inte märks av. Visst låter det som en utopi att ha en sådan kniv? För mig så blev det snabbt uppenbart att Manix 2 var modellerna som fick mig att ”gå igång”. Dom ligger perfekt i handen och erbjuder den sorts bekymmersfri användning som man bara kan drömma om.
Eftersom jag testat denna kniv tidigare och många liknande modeller så tänkte jag ta lite avsteg från min vanligt tillhörande text och vara lite mer frispråkig. Tänk dock på att kniven testats efter mitt ”standardiserade test” oavsett texten här. Låt oss börja.
Historik, materialval och eftertanke
Spyderco Manix 2 är som namnet antyder den andra generationen av Manix knivar. Den första dök upp 2004 och hade S30V blad och G10 handtag. Eric Glesser, son till Spyderco grundaren Sal, står bakom den rätt så geniala kniven Manix 2. Den lanserades 2009 och hade många nya egenskaper, men det som stack ut mest var kullager-låsningen på bladet. Det var något av en revolutionerande design men samtidigt så hade den ett stort problem, nämligen materialvalet.
Det är inte ovanligt att knivtillverkare ”känner av marknaden” genom att presentera en kniv med billigare stål, men när dom valde att använda 154CM stål i Manix 2 så tappade dom en stor del av fansen som föredrog superstålet CPM-S30V från originalet. Spyderco har dock alltid lyssnat bra på sina kunder och redan 2012 så blev standard-stålet CPM-S30V. Som en kompensation så ändrade dom inte ens på priset från den billigare 154CM modellen, vilket gjorde att försäljningen exploderade.
Handtag och grepp
Förutom att handtaget är utformat på ett väldigt ergonomiskt sätt så har den även ”jimping”, dom där taggarna som ger bättre grepp, på många strategiskt korrekta platser. Istället för att dom sticker ut från kniven så är dom designade att ge ett bättre grepp ju mer du greppar kniven. Dom är med andra ord infällda i knivens handtag en bit, förutom där dom behövs hela tiden.
Om du utför något tungt arbete som kräver mer styrka, så kommer du att nå dessa ”jimpings” och kniven sitter bara bättre i handen.
Samma princip gäller handtagen på Manix 2, som är tillverkade av G10 och har ett sorts ”sandpapper-mönster”. Om du håller i kniven som vanligt så känns den greppvänlig och trevlig, men om du tar i ordentligt så sitter den som gjuten i handen. Känslan är lite som ett katt-tunga på ett sätt. Ni som är vana vid katter vet hur trevligt det är när dom slickar en på handen och i princip nöter bort huden där. ?
Det bästa med att använda denna form av greppsäkring på en kniv är att du kan vara blöt, smutsig och kall eller torr om händerna, utan att förlora dess fördelaktiga grepp och egenskaper.
En irriterande miss av Eric, eller?
Det finns egentligen en miss på Manix 2 som jag inte riktigt förstår mig på. Jag pratar om fick-clipset på kniven. Det är inte en deep-carry modell, men det är till och med en väldigt ”icke-deep-carry” modell. Som du ser på bilden här ovanför så kommer en bra bit av kniven att sticka upp ur fickan, men till skillnad från vad man kan tro så är detta också ett designval, inte en designmiss.
Anledningen till utformningen är för att man lätt ska kunna få tag på kniven i fickan, även om man bär handskar. Just därför har även skruvarna som håller detta clip fått ”jimping”. Dom ska helt enkelt erbjuda riktigt bra grepp, vilket dom sannerligen också gör.
Det är dock inte något som känns ”modernt” om man tänkt bära bära Manix 2 som en EDC kniv, där man helst inte vill skylta med att man har en kniv i fickan alls. Just därför så har Manix 2 en ordentlig eftermarknad för bland annat fick-clips. På bilden här nedan så ser ni att min kniv utrustats med ett Lynch NW clip i titan, som faktiskt gör att kniven blir riktigt djup deep-carry, samt att den blir bättre ergonomiskt i handen, då clippet hamnar så pass långt bak.
Detta är en uppgradering som jag rekommenderar alla som tänkt använda en Manix 2 att göra, eftersom det förändrar knivens känsla och gör den så mycket trevligare att använda.
Den perfekta EDC kniven för dom som använder sina knivar
Eric gick steget längre när han designade Manix 2, eftersom den förutom att passa bra i handen och fungera bra vid alla former av uppgifter, så skulle den även passa bra i fickan också. Nu vet jag att flera som gillar knivar skakar på huvudet och säger att det inte är möjligt. Helst inte om man vill ha bra ergonomi också. Men på något magiskt sätt så lyckades Eric ordna även detta.
Jag säger ”magiskt” eftersom när man tittar på bilder av Manix 2 så ser den inte bekväm eller väl designad ut. Den tunna profilen, som ändå fyller mina stora händer, passar perfekt i en ficka och kniven i princip försvinner när den inte används längre.
Inte alla knivar är skapade på lika villkor
Dock måste jag upplysa om att när det gäller just Manix 2 så finns det en uppsjö av modeller i olika material, färger och handtag. Många egenskaper som gjorde den ursprungliga kniven så perfekt förlorades genom att man senare kompromissade med handtagets material och greppytornas utformning, för att förändra egenskaper som vikt och pris.
Detta var givetvis en naturlig utveckling, för att utöka marknaden för modellen, den blev också otroligt populär tack vare detta. Dock är det den ”klassiska” modellen, med G10 handtag och S30V som har dom egenskaper som gjorde Manix 2 till kniven som inte bara fann en plats i min arsenal, utan hamnade högst upp på prispallen.
Det finns dock en Manix 2 som är bekvämare och mer användbar än den klassiska Manix 2, jag pratar om Manix 2 XL. Denna kniv är överlägsen sin lillebror på nästan alla sätt, förutom att ha med sig. Den är min absoluta favorit vid ”tung EDC”, men till vardags går det inte att ha den i fickan utan att den känns lite för tung och klumpig. En EDC väska, absolut, men inte i fickan.
Ett blad gjort att skära med
När man först tittar på ovanstående titel så tänker man genast ”men, är inte det uppenbart?”… När man hållit på att testa knivar under många år så inser man dock att det inte är en given egenskap. Det var faktiskt vanligare ”förr” att man tänkte på geometrin bakom bladet. Nu för tiden så får det ofta lämna plats för designen istället. Det är ingen generell ”lag”, men så har i alla fall jag upplevt många knivar den senaste tiden.
Manix 2 är dock en ”old school design” med målsättningen att vara ett riktigt bra verktyg att skära med, utan att tumma på tåligheten. Visst är det inte rekommenderbart att bryta lös plankor med en Manix 2, men samtidigt var den inte designad för dessa saker. Så länge man använder kniven som en kniv så kan man till och med säga att Manix 2 är aningen överbyggd.
Spetsen är otroligt vass, profilen är tunn och den konstanta vinkeln från ryggen till eggen, så kallad ”full flat grind”, gör att bladet ser ut som en kil om man tittar från spetsen och inåt. Detta är en riktigt bra profil för såväl matberedning, bryta ned kartonger och även att tälja med. Den ger väldigt bra kontroll och extrem skärpa för både lätta och tyngre uppgifter.
Den är inte idealisk att klyva ved med, men det är heller inte det Manix 2 tillverkades för.
Lövformen
Manix 2 har också det, nu för tiden klassiska, lövformade bladet. Detta är en design som man antingen älskar eller hatar när man först tittar på det. Många blir upprörda över att den inte ser ut som en ”klassisk kniv”, vilket blir en deal-breaker för många. Men lövformen på bladet är en otroligt effektiv design och gör att kniven kan få både tålighet och tunnhet på samma gång.
Det stora hålet i bladet, kärt kallat ”Spidey-Hole”, gör att man med enkelhet kan öppna kniven med en hand, även med tjocka handskar och kalla, blöta eller smutsiga fingrar. Det är bara ett hål i knivbladet, men historien bakom denna innovation är ganska intressant. Jag tänkte slippa återge det här, så om du vill veta mer om den uppfinningen så kan du Googla det.
Slutligen
Det som lockade mig att köpa min första Manix 2 var den ambidextrösa designen på låset. Som vänsterhänt så finns det inte mycket kärlek till oss på kniv-marknaden, men ibland så dyker det upp lås som faktiskt fungerar utsökt även för oss, där någon har tänkt till. Jag var dock inte säker på vad jag köpte, men eftersom många lovordat kniven, samt det faktum att Spyderco tillverkat den, gjorde till slut att jag gjorde slag i saken.
Saken är den att Manix 2 till en början kan verka som vilken annan kniv som helst. På bild så ser den inte heller ut att vara speciellt bekväm eller genomtänkt. Det är kanske därför många missar denna kniv och väljer någonting annat. Det kan förstås bero på själva utformningen av bladet eller att man inte vill ha en så pass stor kniv som EDC. Kontentan är dock att man bör testa att klämma och känna på Manix 2 innan man avskriver den från sin önskelista, för man kan inte alltid döma en bok efter omslaget, eller en kniv efter en bild.
Nu har jag både Manix 2 och Manix 2 XL i min samling och där ska dom få förbli. Eftersom det blir allt svårare att få tag på knivar på grund av alla världsomspännande händelser så törs jag helt enkelt inte riskera att bli utan en vacker dag. ?
Ha en riktigt bra dag.