Äntligen! Det finns ögonblick i en knivsamlares liv som känns lite extra i magtrakten. Efter att ha legat på min önskelista i en evighet har jag nu äntligen tagit steget och införskaffat min absoluta “graal-kniv” inom lägerkniv-genren, nämligen Lionsteel M7.
Det här är en kniv jag alltid velat ha, men ärligt talat aldrig riktigt vågat klicka hem tidigare. Varför? Kanske för att förväntningarna var så skyhöga att jag var rädd att bli besviken. Kanske för att prislappen även den var så skyhög att den riskerar att hamna i klassen av knivar som man knappt vågar använda.
I mina ögon representerar M7:an en exceptionell nivå av design och modern ingenjörskonst, signerad den italienska mästaren Michele “Molletta” Pensato. Men som vi alla vet vid det här laget, bilden man skapar sig framför en datorskärm stämmer oftast inte med verkligheten.
Här är mina djupgående tankar efter det första dygnen med denna italienska fullblodshäst.
Den där svårfångade “Graal”-känslan
Det första som slår en när man lyfter upp M7:an ur lådan är den totala, kompromisslösa kvalitetskänslan. Den fullkomligen skriker hantverk, samtidigt som knivslidan förmedlar känslan av att det är ett bruksföremål, något som tål att spolas av under rinnande vatten utan att ta skada.
Det är något visst med hur Lionsteel i Maniago, Italien, bearbetar sina material. Allt från den sidenmatta finishen på bladet, dom mjuka formerna och det ikoniska SOLID®-handtaget. Allt känns oerhört genomtänkt. Trots att handtaget till en början ser enkelt ut, så har den väldigt intrikata mönster och ger ett otroligt bra grepp, utan att nöta i handen.
För er som inte är bekanta med termen så innebär SOLID-konceptet att handtaget är fräst ur ett enda stycke material, i det här fallet grön Micarta. Det finns alltså inga skal eller ”sidor” som är skruvade bladet. Tången (bladets förlängning) glider in i ett precisionsfräst block, lite som en korv i ett korvbröd, ungefär.
Det ger en otroligt bra strukturell integritet och en sömlös känsla som få andra knivar kan matcha. Inga skarvar på undersidan av handtaget gör att ”hotspots” inte existerar. Samtidigt som man enkelt kan använda M7 i reverserat grepp, för power-cut (bröst hävning) och för att karva mot kroppen, utan att handtaget känns konstigt eller obekvämt.
Men trots all min research fanns det detaljer som överraskade mig fundamentalt och förändrade min upplevelse.
Storleksmyten: YouTube-linsen vs Verkligheten
Efter att ha sett i princip alla YouTube-recensioner (det finns inte så många faktiskt) hade jag byggt upp en mental bild av att M7:an skulle vara närmast gigantisk. På film ser den ofta ut som en sorts överdimensionerad bjässe som kräver en skogshuggares fysik för att tämja. Jag var faktiskt uppriktigt orolig för att den skulle kännas för stor och klumpig för mina behov, särskilt med tanke på den rejälare vikten som ofta följer med en fullstor “camp knife”.
Döm om min förvåning när jag faktiskt greppade tag i handtaget för första gången. Den satt som gjuten. Det var nästan en surrealistisk känsla. Hur kunde något som ser så massivt ut på bild kännas så rätt och smidig i handen? Alla som jag tittat på som recenserat kniven måste ju ha haft jättesmåa händer, vilket var lite lustigt. 😂
För mina händer är den dock helt perfekt, varken för stor eller för liten. Som referens för er som läser har jag storlek 11 i handskar, och där upplever jag även att den övre gyllene gränsen går. Handtaget är generöst, men precis lagom för att ge ett säkert och fylligt grepp. Hade jag haft ännu större händer hade handtaget förmodligen börjat kännas trångt, men för mina händer är det en ren ergonomisk perfektion. Något som lugnade mina nerver över att jag gjort ett felköp väldigt mycket.
Men det perfekt utformade handtaget bar med sig ännu mer, likt en domino-effekt som påverkade min övriga känsla av Lionsteel M7.
Stål som “krymper” i handen
Bladet mäter 18 cm (vilket är 7 tum, därav namnet M7), tjockleken på bladet är 5.5 mm och höjden är hela 4.5 cm. Den totala längden på M7 är dessutom 31.5 cm(!)… Men det märkliga är att den inte känns märkbart klumpigare eller mer svårhanterlig än min Morakniv Garberg Grand. Det här är en jämförelse som egentligen inte borde gå att göra, då Garberg Grand har ett betydligt kortare blad på 14 cm, en tjocklek på 3.2 mm. Hur är det tekniskt möjligt att addera 4 cm stål och ändå behålla smidigheten?
Jag har funderat mycket på detta under några dagar och tror att hemligheten ligger i två specifika designdetaljer:
Balanspunkten och den välvda ergonomin: Lionsteels frästa grepp är inte bara vackert, det är funktionellt och genomtänkt. Tyngdpunkten ligger precis där man vill ha den för att kunna växla mellan kraftfulla hugg och mer kontrollerade skärande rörelser. Kniven känns aldrig “framtung” på ett negativt sätt, trots bladets längd och tjocklek.
Den taktiska “choilen”: Möjligheten att flytta fram pekfingret och använda den generösa urgröpningen vid bladbasen gör att man kommer otroligt nära eggen. Det ger en precision som man ofta saknar på andra stora knivar. Här förvandlas M7:an från en ”klyvyxa” till ett precisionsverktyg på ett ögonblick.
Sleipner-stål och Mollettas filosofi
Jag måste också nämna stålet. Svensk Sleipner. Det är ett stål från Uddeholm som ofta beskrivs som en förbättrad version av det klassiska D2-stålet. Det är känt för sin extrema seghet och förmåga att hålla en fin egg även under hård press. För en kniv som M7, som är designad för att kunna hantera allt från att klyva ved till att hantera livsmedel, är stålvalet helt logiskt.
Det är ett stål som inger förtroende och är perfekt avvägt för många olika sysslor, samtidigt som det är relativt lätt att underhålla.
Jag har tidigare erfarenhet av Sleipner, då min Lars Fält kniv också är tillverkad av detta stål. Den kniven har jag både slipat och använt för tunga uppgifter i flera år nu. Jag är väldigt imponerad av den kniven och tänker att Lionsteel knappast hanterar sitt stål sämre än Casström.
Att använda en kniv designad av Molletta är också en speciell upplevelse. Han har en förmåga att kombinera italiensk estetik med rå, industriell funktionalitet. Det märks att varje kurva på handtaget har ett syfte. Den är inte designad för att se snygg ut, det är en ”bi-effekt” som lyckligtvis gör att den ser estetiskt vacker ut.
Den har en liten tum-ramp ovanför bladets choil, vilket gör att man får ett perfekt ”pistolgrepp” på kniven. Den ligger helt naturlig i handen och är en detalj som känns otroligt genomtänkt. Tillsammans med den utsökt rundade ryggen så känns kniven silkeslen att använda, istället för kantig och klumpig som en kniv i denna storlek annars riskerar att upplevas som.
Trots knivryggens mjuka framtoning och bekväma känsla mot tummen när man behöver extra tryck på bladet, så går det faktiskt att även att dra eldstål mot M7… Om du nu tänker ”skitsnack, det går ju inte”, så kan jag bara avslöja att Molletta inte är dålig på att designa knivar. Han har tänkt på alla aspekter i denna kniv och det är långt ifrån vad jag är van med hos andra tillverkare och designers.
Lionsteel M7 är utan tvekan en stor kniv, men den besitter den där otroligt sällsynta förmågan att “krympa” och bli lättare så fort man börjar hantera den. Den känns aldrig i vägen, bara redo. Den känns inte tung, bara gedigen. Den känns faktiskt som en kniv som paradoxalt skulle kunna vara den enda kniven ute i skogen… Ett koncept som jag sedan länge skrotat i förmån för flera olika lösningar.
Slutligen
Det är otroligt sällan nuförtiden som jag känner mig så här genuint taggad på att testa en kniv under en längre tid. Om jag ska vara helt ärlig så känns oftast recensioner nästan som ett arbete, något som ska bockas av. Men den här gången är det annorlunda. Jag ser verkligen fram emot att utmana Mollettas vision och se vad hans skapelse går för när det blir dags för de riktiga testerna i den verkliga miljön som jag befinner sig i. Kanske är klimatet ovan polcirkeln för mycket för den eleganta italienaren, vem vet?
Men det är något vi ska ta reda på genom att fixa till tändved, matlagning i fält och tyngre lägerarbete. Den kommer att få vara min följeslagare på otaliga bushcraft äventyr och även få uppleva regn, smuts och andra element av naturen på ett sätt som även Molletta inte hade räknat med. 😁
Jag tror förstås på denna kniv, väldigt mycket. Den känns helt rätt just nu. Jag vill samtidigt inte säga för mycket innan jag haft chansen att verkligen testa M7 på riktigt ute i skogen. Vad jag tycker att en kniv ska klara och vad som händer i verkligheten kan skilja sig väldigt mycket. Men jag har ändå otroligt höga förhoppningar om att den kommer att prestera precis så bra som jag tror.
Något jag kan göra utan att befinna mig i skogen är dock att sätta ihop en ordentlig jämförelsevideo mellan Garberg Grand och Lionsteel M7. Även om de spelar i lite olika ligor prismässigt, så är de båda kandidater för “den enda kniven du behöver i skogen”. Det vore intressant att ställa dem mot varandra i ett “head-to-head”-test där vi tittar på:
- Ergonomi vid långvarig användning: Vilken tröttar ut handen först?
- Skärförmåga i olika material: Hur fungerar det tjocka M7-bladet mot Garbergs mer traditionella profil?
- Vedklyvning (Batoning): Här misstänker jag att M7 kommer att glänsa, men hur stor är skillnaden i praktiken?
Är detta något ni skulle vilja se på YouTube kanalen eller här på bloggen? Lämna gärna en kommentar och berätta vad ni vill att jag fokuserar på!
Nu ska jag sluta skriva och försöka packa väskan. Mitt huvud är redan ute i skogen vid en lägereld, med M7:an vid min sida. Jag hoppas att så är fallet om mindre än en timme. 😊
Ha en trevlig helg och en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar