Jag skrev tidigare om tre moment som jag testat Lionsteel M7 i och nu är det dags för några moment till. Under helgen som var så hade jag tid att spendera på lite mer tester som jag kunde utföra hemifrån, utan att vara ute i skogen. Dessa moment är 2, 3, 4 och 6. Hugga, tälja, matberedning och skärpa.
Jag kanske ska nämna att jag normalt sett utför momentet att tälja ute i skogen, men då vår Hilux fortfarande är på reparation och det var så bistert väder så passade jag på att utföra detta moment ute på gården istället. Moment 4, alltså matberedning, utförs nästan alltid i hemmet i lite mer kontrollerade former.
Moment 2, att hugga, påbörjades redan för mer än en vecka sedan och avslutades även denna på bakgården mot insamlade grenar och sly från en ledningsbyggnation som Vattenfall gjort i närheten. Jag kallar detta för “återbruk” och gör att jag kan fylla på mitt träförråd lite mer inför sommarens aktiviteter. Win-win. 😄
När det gäller just matberedning så har jag varit inne och nosat på detta redan tidigare. Jag upplevde ett litet problem då stålet i M7:an gjorde att kött och framförallt frukt började smaka metalliskt. Det är som sagt ett problem som jag anser kommer att försvinna med tiden. Jag tar därför inte någon hänsyn till detta “problem” när jag fortsatt testat kniven i detta moment. Låt oss titta närmare.
Moment 2 – Hugga
Ett moment som jag inte själv utför speciellt ofta ute i skogen är att hugga med mina knivar, kanske främst för att jag ofta har Morakniv på mig. Det finns dock dom som gör detta rätt så ofta och därför är det ett moment som jag tycker är viktigt att testa.
När man ser M7 och dess storlek så förstår man nästan direkt att den kommer att vara en “huggare”, vilket i och för sig är en riktig iakttagelse. Men kanske inte på det sättet som många tror.
Trots att det 18 cm långa bladet får kniven att se ut som en given vinnare i detta moment så är kniven väldigt balanserad i handen. Du har lite mer vikt mot bladet om man håller kniven i ett vanligt grepp, sedan en vikt som går mot handtaget om man flyttar fram greppet. Men M7 är inte vad jag skulle benämna som framtung överhuvudtaget.
Den höga flata slipningen gör att den går att hugga bra med, men man behöver flytta bak greppet till halva handtaget för att den ska bli framtung nog för att bli effektiv. Trots att det ser ut som att man ska tappa kniven om man håller den på detta sätt så kan jag avslöja att den är väldigt säker, tack vare den bakre “knoppen” på handtaget.
Men jag skulle förstås ändå rekommendera en rem för att undvika missöden och flygande knivar.
När man håller kniven i detta grepp så är den föredömligt bra på att hugga och jag skulle utan vidare kunna processa trä som är upp emot 7 cm i diameter på ett bra och effektivt sätt, i nödfall förstås.
Moment 3 – Tälja
Att tälja med en så pass stor och tung kniv som Lionsteel M7 är förstås inte idealiskt. Men det var ju heller aldrig meningen när jag köpte den. Tanken var att den skulle bli en “jack of all trades”, en kniv som klarade allt rätt så bra, inte en kniv som dominerade detta moment specifikt.
Jag upplever inte att M7 på något sätt är hopplös inom detta moment. Genom att anpassa grepp och vara lite kreativ med hur man utför olika snitt så kan man ändå “komma undan” med att använda den även för väldigt detaljerade sysslor. Det är förstås ingen kniv jag skulle greppa i första hand om jag skulle tälja. Men den är på något konstigt sätt ändå “med på bollplanen”, till skillnad från andra större knivar jag haft, som Skrama eller A1 Pro, som faktiskt var rätt så hopplösa på mindre detaljer.
Att fixa tältpinnar och andra “grövre” täljprojekt är förstås otroligt smidigt med M7. Man kan enkelt skifta bakåt greppet för att hugga en spets på en tältpinne, till att sedan flytta fram greppet och göra själva “kroken” som ska hålla linan på plats, med hög precision och styrka.
Att tälja till vandringsstavar är en sak som jag ofta gör i detta moment och M7 fungerar riktigt bra till detta. Kvistar och annat som kommer i vägen för eggen försvinner nästan utan motstånd.
Jag märkte dessutom att ytan i träet blir “glasartat” och väldigt blankt. Detta brukar bara hända när eggen är väldigt vass och skär fibrerna i träet istället för att riva av dom, vilket skapar en mer matt yta längs snittet.
Även om det låter självklart för mer vana knivanvändare, så tycker jag att det är en egenskap som man sällan ser på en fabriks-egg nu för tiden. I alla fall på dom större knivarna som oftast har en högre vinkel för att tåla mer.
Att få detta blanka och fina snitt i träet gör att vandringsstavar känns extra bekväma i handen, utan att man behöver använda “fusk” som sandpapper och liknande.
Moment 4 – Matberedning
När man är van vid en kniv med scandi och går över till hög flat slipning som på M7, så upplever man också att kniven är mycket bättre anpassad för just matberedning. Den behöver inte flytta lika mycket material, vilket i sin tur gör att motståndet mot det man skär minskar radikalt.
Specifikt Lionsteel M7, med sitt 5.5 mm tjocka blad, borde inte prestera så bra som den gör. Men Molletta (designern) har rätt så genialiskt valt att göra bladet hela 4.5 cm högt. På detta sätt så blir den egentliga vinkeln inte lika akut och “kilen” som blir mot materialet blir tunnare.
Denna detalj gör att M7 känns som en redig kockkniv ute i skogen, men även som en fin hjälpreda i köket hemma. Vikten på 412 gram (ja, jag har äntligen vägt den) gör att den förstås inte är det man greppar först i köket, men ergonomin i handtaget gör att man verkligen inte behöver känna som att det är “det sämre alternativet” ute i skogen.
Moment 6 – Skärpa
Det här är ett moment som naturligt “gör sig självt” när man utfört dom tyngre momenten i mitt test. Det är nog heller ingen som lyfter på ögonbrynet när jag säger att Sleipner från Uddeholm är ett väldigt bra verktygsstål med hög skärpehållning. Att Molletta tagit fram ett sätt att härda detta stål till perfektion är det nog ingen heller som är överraskad över.
Kombinationen av härdning och komposition i stålet gör med andra ord att M7 inte har några som helst problem efter samtliga moment. Jag kan tycka att skärpan minskat från fabrikseggen som den kom med, men vi pratar kanske 85% kvar av skärpan, så det är med bravur godkänt.
Jag återkommer lite senare med moment 7, när jag fått ned skärpan ytterligare. Detta moment är att slipa kniven. Jag vet av tidigare erfarenhet att Sleipner kan vara lite jobbig att få blixtrande vass igen, men samtidigt så har jag ju aldrig testat stålet när Molletta varit i farten. Det kan både vara svårare och lättare, vem vet. 😁
Slutligen
Hela min målsättning med Lionsteel M7 var att den skulle ersätta flera andra knivar ute i skogen. Jag skulle utan problem kunna använda den för camp-sysslor, eld och andra större saker, men även för dom små sakerna. Att tälja och bereda mat ute i fält är två sysslor som jag tycker hamnar på “små saker” att göra med en stor kniv.
Även om den inte är bäst på något moment hittills så kan jag inte säga att jag är besviken på M7. Tvärt om så är det en kniv som ständigt överraskar mig med sina egenskaper. Det är förstås ingen täljkniv, eller kockkniv, men det var ju heller aldrig meningen.
Det är en bastant “jack-of-all-trades” som gör att den händige kan klara sig med en kniv, medan den som vill kan komplettera den med en Opinel eller Victorinox för att få hela spektrat av funktionalitet ute i skogen, utan att bära för mycket.
Jag återkommer förstås med dom sista momenten i det fullständiga testresultatet, eftersom det blir dom tre moment som binder ihop alla tidigare tester. Detta kommer troligen redan nu i veckan, så länge jag får tid över att färdigställa allt. 😅
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar