Allt eftersom mina tester av Lionsteel M7 fortsätter, brottas jag med en känsla som jag försökt undvika under lång tid. Det är en intern konflikt, en dragkamp mellan det rationella och det emotionella.
Förut köpte jag nämligen knivar som var för dyra för att använda hårt. Jag minns tydligt hur jag kände inför mina Fällkniven Pro-knivar. De var så pass estetiskt tilltalande och välgjorda att det tog emot att vara riktigt våldsam med dem, trots att jag visste att de var byggda för att tåla precis den behandlingen.
Vid varje klabb som skulle klyvas så dök tanken upp: ”Oh, shit. 6400 kr… Gå inte sönder nu.” De gick naturligtvis aldrig sönder, av den enkla anledningen att de är byggda som stridsvagnar. Men oron fanns där ändå, en gnagande rädsla för att förstöra något vackert, men framförallt dyrt.
Med Lionsteel M7 får jag nästan samma känsla. Jag vet att den inte var otroligt dyr, vi pratar om under 3000 kr, men priset har faktiskt inte så mycket med saken att göra. Den känns ”för fin” helt enkelt. Inte direkt ”för dyr”.
Hur tokigt det än låter så är det den där känslan av ett välpolerat hantverk som sätter stopp. Det är som att få en repa på dörren på en Lamborghin. Det påverkar inte funktionaliteten. Men det skulle ändå vara fruktansvärt irriterande.
Jag har inte låtit detta faktum hålla mig tillbaka på något sätt när jag testat kniven, men det är ändå en gnagande känsla i bakhuvudet. Min Za-Pas Expendable används fem gånger hårdare och där är jag inte alls rädd för en repa. Det skiljer bara en tusenlapp mellan knivarna, men Expendable har en råare yta där märken knappt syns. Där blir varje skada en del av knivens identitet. Den ser bara bättre ut, mer tuff och härjad, som om den bär på en historia (vilket den faktiskt gör vid det här laget).
M7:an? Den känns mer som om den vore gjord för en monter. Men jag är fast besluten att den ska få sin beskärda del av “krigsskador” även om det svider lite i hjärtat till en början. ”Första repan är alltid svårast”, eller hur… 😂
Hur jag testar, och varför
Jag har hoppat lite fram och tillbaka i mitt standardtest. Det gör jag ofta, men i slutänden kommer jag att presentera allt i rätt ordning. Ibland dikterar väder, vind och vad jag faktiskt pysslar med ute i skogen vilka moment som blir aktuella just för stunden. Det ger testerna en mer autentisk prägel, även om det innebär att ordningen i mina ”delrapporter” blir lite fragmenterad.
För ordningens skull, här är de 9 momenten som kniven testas i:
- Vedklyvning: Hur väl fungerar knivarna att klyva ved med? En bushcrafting/överlevnadskniv bör klara detta moment utan att få några bestående skador på varken blad eller handtag. Det är ett omdebatterat moment om man verkligen ska utsätta en kniv för denna hantering, men det borde vid det här laget vara klart vilken sida jag står på. =)
- Huggning: Går det att hugga ned något med knivarna? Få knivar är direkt anpassade för detta, men man kan hamna i en situation där det är absolut nödvändigt. För att bemästra momentet bör den klara detta utan större problem.
- Tälja: Grillpinnar, vandringsstavar och pinnar för tarp tillverkas här. En bushcraft-kniv bör klara detta galant, och det är ett moment som väger extremt tungt för hur väl kniven fungerar för mig personligen.
- Matberedning: Här skärs kött, grönsaker och frukt, men även finare hantering som att skala ett äpple testas. Allt för att fastställa hur smidig och hanterbar kniven är i praktiken.
- Göra upp eld: Fjäderstickor och eldstål, hur bra fungerar det? Ska en kniv benämnas som en bushcraft-kniv måste den kunna användas för att göra upp en eld utan större problem.
- Skärpa: Hur vass är den efter alla moment? En kniv anpassad för bushcraft bör hålla sin skärpa väldigt bra över tid.
- Slipa: Att tillverka en kniv som håller skärpan är inte så svårt, men hur enkel är den att slipa? Detta moment är nästan viktigare än föregående punkt, eftersom du sällan har med dig avancerad sliputrustning ute i skogen.
- Ergonomi: Hur smidig är den att ha på sig? Sitter den bra i bältet eller slänger den omkring? Hur känns handtaget? Många aspekter testas här, inklusive konstruktionsmässiga saker som hur väl slidan fungerar.
- Ekonomi/Prisvärdhet: Är kniven värd pengarna? Rekommenderar jag den till andra? I det sista momentet kommer domen. Observera att priset inte är den avgörande faktorn för vilket betyg en kniv får här. Prisvärdhet avser om den verkligen är värd priset, inte om den är “billig”.
Eld, Klyva och Ergonomi
När alla dessa moment är avklarade kommer jag att skriva en utförlig sammanfattning för att motivera mina poäng. Men jag kan redan nu avslöja lite kring moment 5 – Eld, moment 1 – Klyva samt 8 – Ergonomi, eftersom de blivit hårt testade under mina senaste turer.
Det var många som hävdade att även om Lionsteel M7 har en rundad rygg som är oerhört bekväm att trycka tummen mot, så skulle den ändå kunna användas för att dra eldstål. De menade även att den skulle vara effektiv för att skrapa fram tändmaterial. Jag var skeptisk, det lät för bra för att vara sant, men jag hörde detta flera gånger.
Väl ute i fält kunde jag inte låta bli att sätta detta på prov. Resultatet? Visst kunde den dra eldstål, men på en skala från 1 till 10 skulle jag ge den en 3:a. Eldstålet jag använde var i och för sig ganska hårt, vilket kan ha påverkat resultatet, men att skrapa fram “fnöske” med baksidan av kniven var i princip omöjligt. Jag hade nog fått bättre resultat genom att gnida två torra pinnar mot varandra! 😊
Att tälja fram fjäderstickor var dock en helt annan historia, det var en ren fröjd. Precis som med alla extremt vassa eggar jag testat tidigare, presterade den bra. M7 är kanske inte lika ”bettig” som en Morakniv, mycket på grund av sabelslipningen, men den är otroligt enkel att kontrollera. Efter att ha lärt mig hur eggen betedde sig fungerade det utsökt.
Jag ska villigt erkänna att det tog ett tag att vänja sig om från scandi till ”vanlig” egg, helst när dom senaste 20 knivarna har varit scandi, typ. 😊
Jag tillbringade en hel dag med att tälja pinnar för tarp, gjorde två vandringsstavar till mina söner och pysslade med diverse småprojekt. Att sitta där med en så pass stor kniv och utföra finlir var en utmaning, men jag blev faktiskt rätt imponerad. Den är tung, bladet är högt och man får verkligen improvisera vissa grepp för att hålla kniven bekvämt. Trots det lyckades jag med konststycket att inte skära mig, vilket genast gav M7 en bonuspoäng i min bok.
Många gånger när jag arbetade med kniven så fick jag stanna upp och tänka till lite på var kniven skulle fortsätta om jag slant eller om det jag höll på med plötsligt sprack. Det är inte lika lätt att bromsa ett så stort och tungt blad. Det är inte direkt som på en Morakniv Amberg.
Moment 1 – Klyva
Det stora och tunga bladet fungerar dock utsökt för moment 1 i mitt test, att klyva med kniven. Som jag skrev tidigare så vet jag att det är ett omdebatterat ämne om man överhuvudtaget ska klyva med en kniv. Jag är för att klyva med en kniv, hellre det än en yxa. Det blir mer kontrollerat och även om det kanske inte är lika smidigt alla gånger så är risken för skada minimal, vilket är det viktigaste när man är ute i skogarna.
Att klyva med Lionsteel M7 är förstås väldigt trevligt. Även här är det höga bladet väldigt fördelaktigt att ha, alltså från eggen till ryggen. När man initialt slår in bladet i träet så hinner det gå långt in och ofta spräcka veden innan man ens behöver börja knacka på främre delen av kniven för att komma djupare.
Det 18 cm långa bladet gör att det mesta går att klyva, men jag skulle ändå inte rekommendera att överdriva. Vi pratar om sabel-slipning och inte scandi, vi pratar lång kniv vilket bidrar till mer vridningar och stress mot utsatta punkter i detta moment.
Molletta har förstås tänkt till när det gäller att använda kniven på detta sätt. Det är trots allt en överlevnadskniv vi pratar om. Han har därför valt ett stål som motverkar problematiken som uppkommer när man gör en riktigt stor kniv. Sleipner, från Uddeholm, anses erbjuda en väldigt bra balans mellan hårdhet och seghet, vilket är precis vad man vill ha i en kniv som ska göra allt från att tälja finlir till att ta lite tyngre tag.
Det är alltså ett högkvalitativt val för en kniv, särskilt om man vill ha något som klarar av att arbeta hårt i vildmarken utan att man behöver oroa sig för att stålet ska ge vika. Det är alltså ingen slump att Molletta väljer just Sleipner till många av sina större modeller.
Moment 8 – Ergonomi
Detta för oss in på Ergonomi. Det kan inte understrykas nog, men att ha god ergonomi på en kniv i denna storlek är troligen en av de viktigaste aspekterna som finns. Dels för att man ska orka använda den, men dels för att inte tappa greppet när man blir trött i handen. Vi pratar om runt 600 gram (jag måste väga den korrekt vid tillfälle) inklusive knivslidan. Så det är en betydande vikt i handen, med rakbladsvass egg… Det är inget man vill ska slinta.
Jag kan dock glatt rapportera att M7 är en väldigt väl designad kniv i detta avseende också. Molletta har inte lämnat något åt slumpen, utan har sett till att greppet är väldigt bra, utan att man ska riskera nötningar i handen efter lång tids användning. Det var faktiskt så bekvämt att jag föredrog att använda kniven utan handskar, eftersom man fick ännu bättre känsla med hud mot handtaget. Jag nämner detta i kontrast med Fällknivens x-serie, som är trevligare med handskar på än utan.
En annan sak som jag uppskattar väldigt mycket och som faktiskt hamnar på ”ergonomi” i detta fall är knivslidan. Om man hänger den på bältet så slår den inte mot benen när man går. Hela kniven är viktad på ett sätt som gör att den inte börjar luta inåt, vilket är ett vanligt problem med många av Fällknivens olika modeller, bland annat A1 Pro. Men återfinns även på många andra större knivar jag testat.
Upphängningen är rejäl, och den sitter på rätt avstånd för att man ska kunna komma åt kniven även om man har en längre jacka på sig. Man behöver inte köpa en Casström dangler för att kniven ska hamna på bekvämt avstånd, med andra ord. Något som jag varit tvungen att använda på många av mina andra större knivar.
Använder man dessutom den medföljande paracord-remmen runt benet så hänger den väldigt bekvämt och trycks inte in i backen om man sätter sig ned. Jag upplevde aldrig M7:an som i vägen när man står på huk eller sitter vid lägerelden och pillar med maten. Handtagets ergonomi behöver jag kanske inte gå in på igen, men jag kan konstatera att den sitter som gjuten i min hand. Greppet är tryggt, parerskyddet är effektivt, och risken att glida fram på eggen är i princip obefintlig. Att dessutom kunna flytta fram handen på bladet ger ett kontrollerat grepp som ökar precisionen markant när det väl behövs.
Testerna fortsätter…
Så långt har jag ungefär kommit i mina tester. Jag har haft begränsad tid att vara ute i skogen, men hoppas att jag inom kort kan presentera några fler moment. Många saker går ju faktiskt att göra på ”hemmaplan” och behöver inte utföras i skogen, även om det många gånger är trevligare att vara i skogen. 😊
Om du har några frågor om M7:an, så är det förstås bara att höra av dig. Jag svarar gärna på funderingar i den mån jag kan. 😊
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar