Ni som följt mina tidigare inlägg vet att jag brottas med en intern konflikt när det kommer till Lionsteel M7. Det är en klassisk dragkamp mellan det rationella verktygstänkandet och den där smärtsamma, emotionella spärren man känner inför vackra föremål. Förr, när jag köpte mina Fällkniven-modeller, var den tanken en evig följeslagare. Varje gång kniven fick agera “klyvjärn”, ekade tanken i bakhuvudet: ”Gå inte sönder nu…”
Med M7:an är känslan annorlunda, men inte mindre påtaglig. Den är inte ett samlarobjekt i den bemärkelsen, men dess finish och hantverk gör att den känns för fin för att utsättas för skogens råa verklighet. Att få en repa på den där ytan känns som att dra nyckeln längs sidan på en Lamborghini.
Men som jag skrivit tidigare så har jag bestämt mig. Min Za-Pas Expendable må vara min slit-och-släng-trotjänare vars repor bara ger den karaktär, men M7 ska få bekänna färg. Den ska få sina ärr, och jag ska lära mig att älska dem. 😊
Här är min djupdykning i de nio momenten som avgör om Lionsteel M7 förtjänar sin plats som den ultimata överlevnadskniven. Ni som hängt med under deltesterna som jag gjort kommer förstås att känna igen resultatet och säkert många formuleringar, men här presenterar jag helheten och den slutgiltiga domen för denna kniv.
Du kan förstås också gå direkt till min jämförelselista och titta på hur den jämför sig med andra knivar jag testat, om du inte vill läsa dig fram till det. 😄
Moment 1: Vedklyvning
Att klyva ved med en kniv är ett ämne som alltid skapar debatt. Men för mig är det logiskt, för mig är en kniv en kontrollerad klyvyxa, eller ett “klyvjärn”. Det massiva bladet på M7 är, trots sin eleganta finish, en maskin för just detta. När jag sätter bladet i en klabb märks det hur genomtänkt Mollettas design är.
Det höga bladet gör att det kilas in och spräcker träet långt innan jag ens behöver börja banka på framsidan av bladet för att ta mig vidare. Jag har använt M7 för att klyva saker som jag faktiskt varit rätt så tveksam över, men det har gått bra än så länge. Peppar-peppar…
Den 18 cm långa konstruktionen innebär dock att man bör visa respekt. Sleipner-stålet från Uddeholm är en genialisk kompromiss mellan hårdhet och seghet, det tillåter den där nödvändiga flexibiliteten som krävs när man klyver utan att för den delen kompromissa med eggens integritet.
Men även Sleipner har gränser och därför bör man inte stressa den för mycket eller i onödan. Det gäller förstås alla stål i alla knivar, men att tänka till gör oftast att man inte behöver ångra sig i efterhand.
Moment 2: Huggning
Att se M7:an få en att tänka på en “huggare”, men det kräver en viss invänjning. Eftersom den inte är fronttung i klassisk mening, istället måste man ändra sin greppteknik för att maximera kraften. Genom att flytta handen bakåt mot knoppen på handtaget skapas en helt annan balans.
Det känns ovant och lite riskabelt första gången, men tack vare det fina greppet och den bakre svullnaden på handtaget ligger den kvar som klistrad. I detta läge blir den en effektiv förlängning av armen och klarar enkelt sly och grenar.
Jag har hört andra som klagar på att den bakre “knoppen” är för liten och erbjuder inte bra grepp, men jag tycker den sitter som gjuten och förstår egentligen inte var den kritiken kommer ifrån.
Jag “killgissar” att man utan problem kan processa material upp till 7 cm i diameter, men över det så blir det lite komplicerat. 7 cm är dock väldigt bra och ett bevis på att ergonomi kan slå vikt.
Moment 3: Tälja
Här var jag mest skeptisk. Hur täljer man med en så pass stor och tung kniv? Svaret är dock enkelt, genom anpassningsförmåga.
M7 är ingen kirurgisk täljkniv, men den är förvånansvärt kapabel när man väl hittar balansen. Att växla mellan grova snitt och finlir kräver egentligen bara en förflyttning av greppet. Det som imponerar mest är att eggen skär fibrerna så rent att träytan blir nästan glasartad. Det är en detalj som ofta går förlorad hos större “survival-knivar”, där vinkeln ofta prioriteras före skärprecision.
Det är även något som man inte ser allt för ofta på fabriks-eggar nu för tiden, vilket ger en bonuspoäng till Lionsteel.
Moment 4: Matberedning
Det är här M7:an verkligen överraskar. Att byta från en Scandi-slipning till denna höga, flata slipning är som att byta från en kofot till en skalpell. Jag kanske överdrev lite nu, men inte med så mycket som man kan tro.
Trots en bladrygg på 5,5 mm gör det höga bladet på 45 mm att kilverkan blir förvånansvärt liten. Den känns som en kockkniv som förirrat sig ut i vildmarken, och anpassat sig… och fått lite mer muskler. 😄
Visst, 412 gram är mycket att hålla reda på när man skivar lök vid en lägereld, men när man väl börjat jobba med den glömmer man snabbt vikten tack vare den rätt så perfekta balansen i kniven.
Moment 5: Göra upp eld
Låt oss vara ärliga: M7 är inte designad för att vara ett “tändstål-verktyg”. Ryggen är rundad för komfort, vilket är fantastiskt för tumme och hand men frustrerande när det kommer till att skrapa fram gnistor. Det fungerar, men det är ingen njutning. Däremot är den mästerlig på att skapa fjäderstickor. När man väl lärt sig hur eggen “biter” är det en ren fröjd att förbereda tändmaterialet.
Jag vill samtidigt förklara att den går att dra eldstål mot, helst om man använder ett mjukare eldstål. Men att skrapa fram fnöske för att göra upp elden är i princip omöjligt då träet hellre deformeras än skrapas av. Det skapar lite av en prioriteringsfråga där komfort fått prio över en specifik funktion.
Ingen dealbreaker för mig, men lite trist att man inte valt att vässa en liten-liten bit av ryggen för detta ändamål kan jag tycka. Det är ju inget man inte kan göra i efterhand… Men det får bli en fråga för framtiden, inte nu.
Moment 6: Skärpa
Sleipner-stålet levererar. Efter att ha gått igenom vedklyvning, huggning och täljning märks det att kniven tappat lite av sin “rakbladsvassa” fabriksskärpa, men den är fortfarande fullt funktionell. Jag uppskattade att den hade kvar 85-90 % av sin ursprungliga skärpa efter alla moment, vilket är imponerande med tanke på den misshandel den fått utstå under flera veckors tid.
I och med att mina tester är rätt så intensiva så motsvarar dom troligen flera månaders användning om man är vanlig användare och inte specifikt testar dessa egenskaper lite hårt.
Moment 7: Slipa
Detta är ett moment som jag tidigare inte haft möjlighet att testa, då kniven som sagt inte blivit tillräckligt slö för att man ska märka någon större fördel av att slipa. Trots att den inte direkt var slö och fortfarande hade en “bruks-egg” som fungerade så valde jag att försöka få tillbaka den till blixtrande vass.
Sleipner är känt för att vara tacksamt men också utmanande att få tillbaka till perfektion, även så var det på Lionsteel M7. Jag tyckte dock att Mollettas härdning gjorde att stålet “svarar” bättre vid brynet än vad jag är van vid med Sleipner.
För att slipa kniven så använde jag diamantbryne med 600 och avslutade med ett keramiskt 1000 bryne innan jag stroppade den till min föredragna skärpa. Om den blev vassare än fabrikseggen törs jag inte säga, men jag kan i alla fall konstatera att den är tillbaka till minst 100% skärpa igen, utan större bekymmer.
Bästa sättet att slipa Sleipner stål vet jag egentligen inte, så jag hanterade den som jag brukar med mina “halv-slöa” bruksknivar av större modell.
Det verkade fungera bra.
Moment 8: Ergonomi
Det här är knivens trumfkort. Balansen, vikten och hur slidan sitter gör M7 till en fröjd att bära. Jag har blivit av med det klassiska problemet där kniven slår mot låret eller lutar inåt och nästan försöker få en att snubbla i skogen.
Den är viktad för att följa med i rörelsen, och det medföljande paracord-systemet gör att den sitter stadigt även när man sätter sig. Att man dessutom kan använda den utan handskar utan att få skavsår är ett betyg så gott som något när det gäller överlevnadsknivar, som sällan är “komfortmästare”.
Det finns egentligen inget att klaga på förutom knivens och knivslidans storlek. Men detta är egentligen en fysisk fråga som inte hör hemma i denna test överhuvudtaget. Om man köper en stor kniv, så får man en stor kniv. Så är det bara. Det är med andra ord ingenting man kan klaga över på något sätt.
Att Molletta har sett till att kniven är otroligt bekväm att bära, det gör att den faktiskt känns betydligt mindre än den är.
Moment 9: Ekonomi/Prisvärdhet
Är den värd sina pengar? Om man ser det som en investering i en “one-knife-option”, ja, absolut. Det här är ingen kniv man köper för att den är billig, utan för att den effektivt kan ersätta tre andra knivar i packningen.
Den kvalitet, det stål och den design du får för under 3000 kr gör den till en av de mest rationella investeringarna för den seriösa skogsmänniskan. Om du börjar titta på hur mycket mer kniv du får för pengarna med en Lionsteel M7 jämfört med många andra stora överlevnadsknivar, då är M7 väldigt prisvärd.
Det märks dessutom väldigt väl att Molletta och Lionsteel har gått “lite längre” för att få en kniv som är riktigt trevlig att använda, och dessutom är något man kan lita på när det behövs “muskler” bakom en uppgift.
Jag tycker definitivt att den är värd pengarna för vad man får. Är den dyr? Jo, det är den. Men samtidigt är den prisvärd. Har du pengarna att satsa på kniven, och vill ha en stor överlevnadskniv med stil, då tycker jag att den är klart värd att köpa.
Slutord
Målet med att köpa in M7 var att skapa ordning i mitt knivkaos och få en kniv som gör mer än bara klyver ved, eller täljer. Jag ville ha en kniv som i princip klarade allt. Är M7 bäst på täljning? Nej. Är den bäst på att hugga? Inte jämfört med en klyvyxa. Men som en “jack-of-all-trades” är den enastående. Den är en kniv som man kan lita på när man väljer att lämna resten av utrustningen hemma.
Som en överlevnadskniv så är Lionsteel M7 i det närmaste perfektion i sin design. Jag hade gärna sett denna i Magnacut istället för Sleipner, men då kanske karaktären i kniven påverkats för mycket. Vem vet. Om inte annat så hade priset garanterat sett annorlunda ut i alla fall, kanske det dubbla. 😂
Nu när jag börjar bli varm i kläderna med den, ser jag fram emot nästa skogstur. Det är dags att låta M7:an få lite mer märken och “krigs-ärr” från mina äventyr. Inte för att jag vill förstöra den, utan för att det är så den får en egen karaktär och gör att den går från ett verktyg till en vän i skogen, en vän man kan lita på.
Har du frågor om M7:an eller någon specifik del i testet? Skriv en kommentar, jag svarar så fort jag hinner!
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar