Jag har nyligen spelat Kingdom Come: Deliverance II och tänkte dela med mig av mina intryck. Jag ska börja med att säga att jag aldrig spelade första delen, så jag har ingenting att jämföra med när det gäller utvecklingen av serien. Det här är alltså en recension utifrån ögonen på någon som kommer in helt utan förväntningar, och som blev rejält överraskad.
I Kingdom Come: Deliverance II tar man rollen som Henry, son till en smed. Spelet utspelar sig i början av 1400-talet i det som idag är Tjeckien, och från första stund står det klart att Henry inte är någon hjälte i klassisk mening. Han är ingen riddare, ingen krigare med förutbestämt öde. Han är en vanlig människa i en tid då livet var brutalt, smutsigt och ofta kort. Det är faktiskt det första man lär sig i spelet, du är inte bättre än någon annan.
Att ge sig på en strid mot en tränad soldat eller riddare är näst intill självmord från början. Henry saknar erfarenhet, muskler och teknik, och det är upp till dig som spelare att bygga upp både hans färdigheter och ditt eget kunnande. Här kommer spelets kärna fram, något som är ovanligt i spel av idag. Du blir nämligen inte bättre genom att trycka på en knapp. Du måste faktiskt lära dig hur strider fungerar, läsa av din motståndare och förstå tekniker för att försvara och anfalla. När du väl får möta en tränare och öva de olika rörelserna, inser du att spelet belönar tålamod och förståelse, inte slump och tur.
Det är också ett spel som tvingar dig att vara ödmjuk. Du får uppleva förnedring, svält, nederlag och små segrar som känns desto större när de väl kommer. I början får man ofta smyga runt på nätterna, bryta sig in i hus och sno mat för att överleva. Det känns inte som något heroisk handling, men det speglar hur många fattiga och utsatta verkligen levde under medeltiden.
Det här är inte ett spel för den som vill ha snabba belöningar. Kingdom Come: Deliverance II är långsamt, metodiskt och ibland nästan meditativt. Intrigerna är många, dialogerna är långa, och ibland känns det som att man tittar på en historisk film snarare än att spela ett spel. Men just därför känns världen så levande. Varje samtal, varje uppdrag och varje liten detalj i miljön bidrar till att skapa en autenticitet som få andra spel lyckas med.
Det tekniska är också värt att nämna. Spelet är otroligt vackert. Miljöerna andas realism – från dimman över fälten i gryningen till hur solen bryts mot smutsiga smedjefönster. Det är en värld som känns påtaglig, och det är lätt att bara gå runt och insupa atmosfären. De historiska detaljerna är dessutom minutiöst genomarbetade, och man märker att utvecklarna på Warhorse Studios verkligen brinner för att återskapa medeltiden så trovärdigt som möjligt.
Detaljrikedomen i KCD2 är fantastisk och NPC karaktärer lever sitt eget liv utan Henrys inblandning. Dom äter, sover och arbetar även om man inte är där och påverkar något. På detta sätt känns man heller inte som världens medelpunkt i detta spel. Man är helt enkelt en i mängden, varken mer eller mindre.
Stridssystemet däremot, det kräver tålamod. Det är tungt, långsamt och ibland frustrerande, särskilt när man möter flera fiender. Det är inte elegant eller lättstyrt, men det är realistiskt. Fiender ställer sig inte på rad och väntar på sin tur, utan ser till att anfalla dig från olika flanker om dom får chansen, en situation som är lika autentisk som frustrerande. När man blir trött, när slaget inte träffar rätt, när svärdet fastnar i en parering, allt känns på riktigt och det är i många fall otroligt frustrerande. Det är som att spelet medvetet försöker påminna dig om att det här inte är någon Hollywood-action, utan en kamp för överlevnad i en brutal värld.
Att bli huggen i armen kan orsaka en blödning och slutligen göra så att Henry dör, om man inte lär sig att ta hand om sina skador på rätt sätt. Det finns inga healing potions, magi eller andra saker som magiskt ändrar ditt öde om saker går dåligt. Skador har ofta en lång tids påverkan och förändrar dina förutsättningar i det fortsatta spelet, vilket är en aspekt som jag faktiskt uppskattade väldigt mycket.
Berättelsen är omfattande, fylld av politik, förräderi, vänskap och moralval. Det finns inga självklara hjältar eller skurkar här. Många gånger står man inför beslut som känns genuint svåra, inte för att spelet tvingar dig att välja “rätt” eller “fel”, utan för att båda alternativen ofta har stora konsekvenser, samtidigt som det är omöjligt att i förväg förstå vad dessa konsekvenser är. Det är just i dessa ögonblick som spelet verkligen briljerar.
Alla val som man gör i spelet påverkar framtiden för Henry. Om du hamnar i bråk med någon och råkar döda den personen, så är dom döda permanent i spelet. Du kan med andra ord inte springa omkring och hugga ned människor överallt, eftersom det har långväga konsekvenser för framtiden i spelet. Även så triviala saker som att stjäla pengar från en handlare kan få ödesdigra konsekvenser för framtida uppdrag, eftersom handlaren inte längre har råd att investera i nya produkter och kanske till och med måste stänga sin butik.
Rent spelmässigt är KCD2 en öppen värld med enorm frihet. Du kan följa huvudhistorien, hjälpa bybor, jaga, stjäla, träna, eller bara vandra omkring. Det finns alltid något att göra, men du måste själv ta initiativ. Spelet leder dig inte i handen, och det är en frisk kontrast till hur många moderna spel överförklarar allt. Här får du istället tänka själv, och ibland gå vilse, vilket känns helt rätt i en värld där kartor och vägskyltar inte var vardag.
Äter du dålig mat så kan du dö av matförgiftning, en aspekt som jag var allt för sen med att förstå och ledde till otroligt dåliga konsekvenser för Henry och stor frustration för mig som spelare.
Men det finns förstås saker som drar ner helheten lite. Systemet för att spara spelet kan vara frustrerande och onödigt komplicerat, helst när man står inför ett “vägval” i spelet. Menyerna är inte alltid smidiga, och ibland känns vissa uppdrag lite för utdragna bara för sakens skull. Det är dock småsaker i det stora hela, för helheten är något helt unikt och otroligt spännande.
Jag gillar hur spelet tvingar en att växa. Inte bara Henry, utan även du som spelare. Du måste anpassa dig till världen, förstå hur människor tänker, lära dig att strida och överleva. Det är nästan som ett socialt experiment i spelform, en resa där du går från att vara en enkel smedsson till någon som faktiskt kan påverka sin omgivning. Allt hänger på dig som spelare och inte hur snabbt du kan hamra på knappar som i många andra spel.
Så vem är Kingdom Come: Deliverance II för? Det är för den som vill leva i historien, inte bara spela den. För den som uppskattar realism, långsam uppbyggnad och genuin karaktärsutveckling. För den som gillar att känna sig liten i en stor värld och jobba sig upp, steg för steg.
Men om du är en spelare som vill ha snabb action, magi, storslagna explosioner och omedelbara belöningar, då kommer du nog snabbt tröttna. Det här spelet kräver tid, fokus och tålamod. Kanske även lite research för att förstå mekaniken i det hela. Att dra fram svärdet och börja vifta är oftast sista lösningen på ens problem. Diplomatiska samtal och strategi är vinnande koncept och kräver sällan våld och hot.
För egen del tycker jag det är ett av de mest intressanta rollspelen jag spelat på länge. Det känns ärligt, brutalt och mänskligt. Det är en värld där du inte får något gratis, men där varje liten framgång känns förtjänt. Du möter inte heller zombier, drakar eller andra fantasifoster, vilket jag uppskattar kanske mest med detta spel. Kläder går sönder, mat blir dålig, man behöver hålla rätt på sin hygien och tvätta sina kläder. Detaljer som tillsammans med allt annat gör att spelet känns verkligt och utvecklande.
Jag skulle beskriva det som en upplevelse snarare än ett spel, en resa till en annan tid, där man får smaka på både smutsen, stoltheten och kampen i det medeltida livet. Ett starkt köp för den som vill ha något annorlunda, och samtidigt en historia och erfarenhet som stannar kvar långt efter att man stängt av datorn.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar