Jag satt och tänkte lite på hur det var när man var barn. För mig känns det svårt att relatera till hur mina egna barn spenderar sin tid nu jämfört när jag var liten själv. Jag har två pojkar, varav en är tonåring och den andra strax är där också.
För mig känns det inte länge sedan barn ropades in för att äta middag efter timmar av lek i skogen, vid bäcken eller på grusplanen. Idag får man snarare ropa ut dem ur sina rum för att de ska komma ut överhuvudtaget. Vi lever i en tid där skärmen tagit över som både lekkamrat, lärare och trygghet. Men frågan är vad som händer när vi låter en hel generation växa upp utan skit under naglarna, myggbett på benen och minnen från egna äventyr i naturen.
Jag upptäcker saker som mina barn saknar, som jag själv tagit för givet att man bör kunna som tonåring. Jag hade ett väldigt stort behov av att lära mig saker och uppleva allt som gick att uppleva när jag var barn, men den glöden ser man inte hos barn idag. Min äldsta son uppvisar i och för sig tendenser att vilja lära sig saker, men dom dämpas samtidigt av tekniken och sociala medier. Jag måste ständigt dra honom bort från skärmen och påminna honom att det finns annat att göra. Det är dock svårt att slåss om uppmärksamheten då digitala medier har blivit så bra på att just fånga uppmärksamheten hos barn.
Det är ingen hemlighet att barns skärmtid ökat explosionsartat under de senaste tio åren. Telefoner, surfplattor, datorer och konsoler har blivit lika självklara som kläder och mat. Men det finns en skillnad mellan att använda teknik, vilket jag förstås själv gjorde som barn, och att leva i den. Många barn spenderar nu mer tid framför en skärm än i skolan, och betydligt mer tid där än utomhus. Även om mycket av det de gör kan verka oskyldigt, eller till och med lärorikt, så tappar de samtidigt något som inte går att ersätta, nämligen upplevelsen av världen som finns bortom det digitala.
Naturen är inte bara frisk luft och vacker utsikt. Den är rörelse, motstånd, frihet och upptäckarlust. Det är där barn lär sig sina första gränser, testar sina förmågor, och får känna på både framgång och misslyckande på riktigt. När man klättrar i ett träd, snubblar över en rot, eller bygger en koja som rasar i regnet, då lär man sig något om livet. Något som inte går att klicka sig fram till på en telefon eller se en film på YouTube för att förstå känslan av.
Som förälder är det lätt att känna sig maktlös och många ger helt enkelt upp. Skärmen är alltid där, tillgänglig, bekväm, och fylld med lockelser som är designade för att få barnen att stanna kvar. Men det går faktiskt att göra något för att motverka detta, men det ligger i föräldrarnas händer. Det handlar inte om att förbjuda eller skuldbelägga, utan om att visa på alternativ.
Börja med att göra naturen tillgänglig igen. Det behöver inte vara fjällvandring eller stora äventyr, det räcker med att ta en promenad i skogen, tälta på tomten, fiska, plocka svamp eller bara göra upp en eld tillsammans. Gör det enkelt, men gör det regelbundet. Det viktigaste är inte vad ni gör, utan att ni gör det tillsammans. Barn följer sällan pekpinnar, men de följer alltid exempel. Min äldsta son älskar att vara ute i skogen när jag lyckas dra honom bort från skärmarna, så det är inte svårt att säga till honom att “nu drar vi ut och grillar, täljer och hittar på annat roligt i skogen”. Han är nästan alltid intresserad och gillar verkligen allt som har med naturen att göra.
Jag hade dock möjligheten att spendera mycket tid med honom i naturen när han var barn. Vi åkte fyrhjuling, gick på upptäcktsfärder och försökte hitta spår från gamla bebyggelser. Det var nästan alltid ett äventyr när vi åkte ut i skogen. Jag tror att detta har stannat kvar och gjort att han associerat skogen med allt roligt vi gjorde förr, vilket gör allt lättare.
Min yngsta son är inte riktigt lika enkel att få med sig. Han har i princip alltid sett det som en omständighet och något som tar honom bort från skärmar och rolig underhållning. Han tycker att det är tråkigt och jobbigt istället för en chans att lära sig något nytt. Det jag tycker är konstigt med den inställningen är att han är oerhört kreativ och gillar att pyssla med allt möjligt. Han har flera knivar och brukar tälja fina saker när vi är ute i skogen, men att få honom bort från den digitala underhållningen är betydligt svårare. Han vill inte få skit under naglarna, helt enkelt.
En sak som vi tidigt införde var “skärmfri tid”, vilket inte heller infördes som straff, utan som något positivt. Man kan ha detta mellan vissa tider eller någon kväll i veckan, kanske med familjespel, matlagning ute eller bara tid att prata. Barn märker snabbt skillnaden mellan att “bli tvingade bort” från skärmen och att “bli inbjudna till något bättre”.
Jag förstår samtidigt att möjligheten med att locka barn med naturupplevelser inte möjligt för många i vårt avlånga land, men för oss som bor så pass nära naturen är det en bra och nära upplevelse som inte behöver ta allt för lång tid eller kräver stora förberedelser.
Det finns också ett större perspektiv här. När barn lär sig uppskatta naturen, lär de sig också att värna om den på ett helt annat sätt. Den som vet hur en frisk skog luktar, hur en älv låter, eller hur det känns att se ett rådjur i skymningen, dom förstår också varför dessa saker måste skyddas. Att fostra barn som är nyfikna på världen utanför skärmen är inte bara viktigt för deras egen hälsa, det är en investering i framtidens ansvarstagande vuxna.
Om vi ska vara helt ärliga så behöver vi människor som fortfarande kan se världen som något mer än en bakgrundsbild. Vi behöver barn som kan slå upp ett tält, läsa en karta, hantera en kniv, laga mat och känna sig hemma i naturen. Inte för att de måste, utan för att de vill. Det är erfarenheter och kunskaper som man kan ha användning för resten av livet.
Så nästa gång ditt barn sitter med telefonen, scrollar planlöst och säger “det finns inget att göra”, så kanske svaret inte ligger i ännu en app eller ännu ett spel. Kanske ligger det i ett par stövlar, ett fiskespö och en stig som leder någonstans. Passa på att spendera tid med dina barn och du kommer snart att upptäcka att dom är minst lika intresserade av det du brinner för, även om du behöver släpa med ditt barn till en början. Snart är dom vuxna och utflugna, då är det för sent…
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar