Transportparadoxen!

Nu har jag tänkt skriva något som jag tror att många blir upprörda över. Tänk bara på att detta är en uppmaning till att tänka, inte kritik för hur någon lever och väljer att ta sig fram. Jag är tillbaka imorgon med ett inlägg om knivar, så om du känner dig skeptisk till detta inlägg, skippa det och kom tillbaka imorgon istället.

Detta inlägg är en, låt oss säga, “tankeställare”.

Om du håller med mig eller inte, det är helt upp till dig själv. Jag är ingen “miljöaktivist” eller försöker framstå som någon slags “medveten” person för att jag tar upp detta. Det är bara en personlig reflektion som jag gjort och har ingenting med hur jag personligen väljer att ta mig fram att göra, överhuvudtaget.

Låt oss vara ärliga, jag har en Toyota Hilux med en 3 liters dieselmotor, som jag brukar ta till affären som ligger 800 meter bort, för att veckohandla. Bara för att jag inte vill bära påsarna med mat hem efteråt… Snacka om paradox.

Det jag vill ha sagt är att inte dömer någon med det jag skriver här nedan. Jag vill bara att du ska fundera lite över vad jag skriver.

Låt oss börja.

Miljölogiken i samhället

Vi lever i en era där vi ständigt uppmanas att tänka på vår miljöpåverkan. Politiker, bränslepriser och annat gör oss medvetna om detta varje dag. Vi byter ut våra gamla bensinbilar mot glänsande elbilar och hybridbilar, vi källsorterar, vi återvinner, vi köper närodlat och vi köper ekologiskt. Men mitt i denna omställning finns en gigantisk elefant i rummet, eller snarare, en två ton tung bil som står parkerad i garaget.

Paradoxen påbörjas i och med att vi börjar tänka logiskt. När blev det rimligt att flytta en människa på 80 kilo genom att sätta sig i ett 2000 kilo tungt metallskal, egentligen? Energin som går åt att flytta personen i fråga är ju knappt någonting alls, medan konstruktionen i sig är den som står för 99% av förbrukningen.

Om jag var rymdvarelse och tittade ned på jorden så skulle jag troligen skratta och fundera vad människorna tänkte egentligen. Var är logiken i det hela?

När jag går till jobbet på morgonen, tar min scooter när jag inte har tid att gå, eller tar min bil bara när jag måste, då finns det en tanke bakom. Jag gör det inte så mycket för miljön, utan för att pengarna jag sparar kan jag använda till betydligt roligare saker än att frakta mig från A till B. Det går dessutom snabbare att ta min scooter än att ta bilen, så varför slösa tid i onödan. 😆

Men samtidigt som jag sparar pengar och tid, så kan jag satsa detta på att leta runt och köpa knivar och annat roligt. Det är en naturlig bi-effekt av det hela att jag sparar lite på miljön i samma veva. Lite win-win alltså.

Elbilens missförstådda roll

Låt oss först av allt vara ärliga, elbilar är en fantastisk uppfinning. Målsättningen är att vi inte ska vara beroende av fossilt bränsle i samma utsträckning och elbilen är ett stort steg i den utvecklingen. Men även om elbilen ofta målas upp som “den ultimata lösningen” så är det inte lösningen på det transportproblem som präglar vår vardag.

Elbilen är, precis som förbränningsbilen, ett svar på ett gammalt behov, nämligen att frakta mycket vikt över långa avstånd. Men tittar vi på hur vi faktiskt använder våra fordon till vardags, så ser vi något helt annat.

Majoriteten av alla resor som görs i Sverige sker ensamma. Vi kör 2–5 kilometer till jobbet, till gymmet eller till mataffären. För dessa resor är elbilen inte bara ineffektiv, den är en resursslösande katastrof. Att producera en elbil kräver enorma mängder sällsynta metaller, energi och infrastruktur.

Att sedan använda denna komplexa och extremt dyra maskin för att transportera en enda person några kilometer är som att använda en kranbil för att flytta en kaffekopp.

Mikromobilitet: Den förlöjligade hjälten

I Japan har dom sedan länge tillbaka sett att elbilar inte är en hållbar lösning för framtiden. Dom har i många år försökt hitta andra lösningar och kommit fram till att P.E.V (Personal Electric Vehicle) är just detta. Ett personligt transportmedel som tillverkas av såväl innovativa nya företag, men även redan etablerade jättar, som Toyota och Honda.

Medan vi i Sverige vördar bilen som en statussymbol, ser vi ofta ner på elsparkcykeln (eller “elscootern”). Vi har blivit itutade att den är en leksak, något för barn och ungdomar, eller ett irritationsmoment på trottoarerna.

Men om vi skalar bort fördomarna och tittar på ren fysik och ekonomi, är elscootern ett av de mest effektiva transportmedlen mänskligheten någonsin skapat. Hur sjukt det än kan låta. Det är dessutom ett av dom mest effektiva P.L.E.V (Personal Light Electric Vehicle) som finns, troligen den bästa om man dessutom ser till ekonomin bakom det hela.

Om du tänker att det inte kan vara på det sättet, låt oss titta på några nyckelfaktorer:

• Energi: En elscooter kräver en bråkdel av den energi en elbil förbrukar. En elbil förbrukar i genomsnitt 25 kWh per 100 km, medan en elsparkcykel förbrukar 1 kWh per 100 km. En elbil förbrukar alltså upp till 25 gånger mer energi för att förflytta en person från A till B. Det är lite som att man skulle ta med sig en månads packning för att bara gå en kort promenad i skogen. Det är tekniskt möjligt, men logiskt sett är det ett enormt slöseri med energi och resurser. Eller hur?
  
• Plats: En elscooter kan du stuva in i en buss, ta med den upp i lägenheten eller ställa den under skrivbordet. Den tar ingen parkeringsplats, den skapar ingen köbildning och den kräver ingen massiv asfaltinfrastruktur. Jag har faktiskt haft med min scooter i bakluckan på bilen när jag åkt till stan, och sedan parkerat bilen en bit utanför där det finns lämpliga parkeringar, och sedan åkt på scootern när jag väl varit framme. Bara för att smidigare komma runt och kanske inte “för att det är miljövänligare”. En utsökt idé som jag kan tipsa om för övrigt.
  
• Ekonomi: Inköpspriset på en elscooter är en bråkdel av en bil. Underhållet är minimalt, nästan obefintligt. Den kräver inte något speciellt körkort. Den laddas i ett vanligt uttag och kräver ingen speciell infrastruktur för eldistribution. Om strömmen tar slut, då kan man sparka sig fram, precis som den klassiska versionen utan elmotor. Du behöver alltså inte begära bärgning eller uppsöka någon speciell laddstolpe för att lösa ditt transportproblem.
  
• Logik: En elbil är anpassad för att transportera mycket vikt över långa sträckor, medan en elsparkcykel är “skalad” för uppgiften. Den har exakt den energi och massa som krävs för att flytta en människa från A till B, varken mer eller mindre. Argumentet “rätt verktyg för rätt jobb” känns väldigt aktuell att nämna. Vi har påbörjat byggnationen av ett samhälle där elbilens enorma energibehov har blivit normen för alla typer av resor, även de som skulle kunna göras med en bråkdel av energin, visst låter det tokigt när man tänker på det?

Varför känns det då så kontroversiellt att förespråka just scootern som ett transportmedel? Helst inne i samhällen och stadskärnor. Kanske för att den inte signalerar samma status. Vi har blivit så vana vid att maskinens storlek reflekterar ägarens betydelse att vi glömt bort vad syftet med transport faktiskt är. Nämligen att ta sig från punkt A till punkt B så smidigt som möjligt. Helst så billigt och snabbt som möjligt också, om det är ett alternativ.

Jag vet att det sticker i ögonen på dom som satsat en miljon på en ny elbil att läsa sånt. Men faktumet kvarstår, oavsett vad man tycker och tänker. Elbilar är inte lösningen på det stora problemet.

Den kognitiva dissonansen

Vi lider av en enorm kognitiv dissonans. Vi vill rädda planeten, vi vill ha säkra vägar och vi vill ha smidig trafik. Så tänker nog dom flesta. Men när det kommer till kritan väljer vi den största, dyraste och mest energikrävande lösningen för att utföra det enklaste arbetet. Det är lite som att klaga på att man fryser, sedan tänder man eld på huset för att få värme. I slutänden så hamnar vi i en energikris på grund av elbilar. Det behöver man inte vara ett geni för att lista ut.

Inte på grund av elbilen, utan på grund av hur vi använder den som en “universallösning” för transport. Att sedan tänka “jag är så miljövänlig” när man glider runt med sin elbil, det är lite falsk matematik, om du frågar mig.

Det är nog hög tid att vi slutar se transport som en tävling i vem som har störst maskin. Vi behöver börja se mobilitet som en verktygslåda. En hammare är ett fantastiskt verktyg, men du använder den inte för att borsta tänderna, eller hur? En bil är ett fantastiskt verktyg för att frakta en familj till fjällen, men att använda den för att hämta mjölk på hörnet eller att åka 1000 meter till jobbet, det är ett misslyckande i logiskt tänkande.

Vi har blivit slavar under idén att större per automatik betyder bättre, eller att massa är synonymt med säkerhet. Vi stirrar oss blinda på gamla mönster istället för att omfamna de rationella lösningar som faktiskt finns framför oss.

Vi har tekniken. Vi har alternativen. Allt som saknas är viljan att släppa taget om den tunga järnklumpen. Framtiden bör inte mätas i hur mycket resurser vi kan konsumera eller hur mycket vikt vi kan flytta, utan i hur logiskt och effektivt vi kan röra oss.

Det är dags att tänka om. Inte bara för vår miljö och ekonomi, utan för att styra upp och visa att vi faktiskt kan tänka logiskt fortfarande. Energi kommer inte gratis och lösningen är inte att sitta och klaga på att elen blivit dyr. Lösningen är att förbruka mindre, helt enkelt.

Jag förstår samtidigt att dom stora skillnaderna i personliga transportmedel ligger i var man bor i Sverige och hur ens personliga situation ser ut. Det är kanske inte för alla, men för otroligt många tror jag att en P.E.V skulle vara ekonomiskt fördelaktigt. Jag är säker på att om fler anammade scooters som en bra lösning för dagspendlingen, så skulle vi nog strax få status i det transportmedlet också. För det är nog det som det mynnar ut i.

Vad tror du? Är vi redo att våga vara visionära nog att välja det lilla och det smidiga, eller är vi för djupt fast i gamla statusmönster? Kommentera gärna. Har jag rätt, eller missar jag något väsentligt i ekvationen?

Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.