För några dagar sedan klickade jag hem något jag länge gått och sneglat på, Opinel Picnic+ setet, där man kan förvandla sin vanliga Opinel-kniv till både gaffel och sked. Det är en slags modern hobo-lösning – en form av allt-i-ett-verktyg för den som vill äta ute utan att behöva ta med ett helt bestickset.
Sparar det plats? Knappast jämfört med en Wildo-spork, men jag tänkte mest att det kunde vara kul att prova. Både som en del av EDC:n i väskan och ute på nästa äventyr i skogen.
Det är verkligen något jag gillar med Opinel, den där enkelheten, den jordnära känslan. En trähandtag, ett nästan löjligt vasst stålblad och en konstruktion som inte försöker vara mer än den är. Den gör jobbet. Punkt.
När jag ändå var igång beställde jag också en Opinel No.8 Garden Knife. Den har en lite annorlunda bladform än de klassiska modellerna och ett handtag som sticker ut designmässigt. Den känns nästan som en korsning mellan en traditionell Opinel och en gammal trädgårdskniv – charmig, robust och användbar. Jag ser fram emot att känna hur den ligger i handen när man jobbar lite med den, kanske täljer, kanske skär upp en bit rep eller en bit torrkött vid elden.
Ni som hängt med ett tag vet att jag gillar att modifiera mina Opinel och göra dom “mina”. På grund av dess prislapp så är det något som både är roligt att göra och inte kostar speciellt mycket. Om man skulle råka göra fel, tja, “try and try again” säger jag bara.
Det går att köpa Opinel knivar med ofärdiga handtag från Opinel själva, vilket jag rekommenderar för er som vill vara lite mer kreativa än att bara bygga om det befintliga handtaget.
Sist men inte minst blev det en Opinel No.12 såg. Den har jag sneglat på väldigt länge. Den påminner faktiskt lite om Victorinox lösning med den utfällbara sågen, men Opinel-varianten är längre, mer “riktig” på något vis, vilket samtidigt antagligen går den mer effektiv när man vill kapa lite grövre grenar. Jag har ju redan No.18 sågen (den stora) och är mycket nöjd med hur effektiv den är. Jag är därför övertygad om att No.12 sågen kan bli ett fint komplement till de mindre verktygen i ryggsäcken.
Kanske blir det ännu en “termite” version i slutänden, som min modifierade No.10 Stainless som du ser på bilden ovan.
En annan stor fördel med Opinel, förutom priset, är att deras verktyg och knivar inte väger nästan något alls. Det gör att även om man inte har allt-i-ett, som på en Victorinox, så blir det inte speciellt mycket vikt i slutet, även om det förstås tar upp lite mer plats.
Ärligt talat, ju mer jag funderar på det här, desto mer känner jag att jag nog börjar bli lite sentimental eller kanske nostalgisk med åren. Det är något befriande i att gå bakåt ibland. Att inte jaga det nyaste, mest taktiska eller hypermoderna, utan i stället uppskatta det beprövade, det som fungerar.
Opinel är ett sådant varumärke. Deras knivar har använts av allt från franska bönder till vandrare, hantverkare, äventyrare och livsnjutare i över hundra år. De är varken dyra eller komplicerade, men de levererar och går att få otroligt vassa. Det är kanske just det som gör dem så tidlösa och fina att använda.
Så ja, kanske är det lite bakåtsträvande att falla tillbaka till trähandtag, vridlås och klassiska lösningar. Men ibland är det också precis vad man behöver.
Jag tror att det är där jag är just nu, någonstans mellan det moderna EDC-tänkandet och den gamla skolans enkelhet. Där form möter funktion, och där historien fortfarande känns levande i handen. Det känns samtidigt som att även om tiden har rusat iväg framåt, så hittade Opinel ett recept för framgång som jag tror många är lite avundsjuka på idag.
Jag kommer förstås att testa dessa Opinel prylar och återkomma i senare inlägg om vad jag upptäckt. Är dom en bra och smidig lösning, eller var det pengar i sjön? Vi får väl se vad det blir för resultat.
Har du eller har du haft några Opinel knivar? Berätta gärna om du har någon erfarenhet som du tycker är intressant och vill dela med dig av.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Kommentarer
2 svar till ”Tillbaka till enkelheten – Opinel, picknick och nostalgi”
Jag har sneglat på Opinel så länge nu men aldrig kunnat rättfärdiga ett inköp eftersom de “bara är en X” när jag redan bär en Victorinox i både tid och otid. Men jag älskar hur renodlat simpla och självklara de är. En kniv för vardagen som du kan vässa med en upphittad sten om så krävs, du behöver inte vara rädd om den utan den bara finns där tyst och pålitligt. Även om jag nog inte lär införskaffa en kniv av dem, trots att jag respekterar dem, så tror jag att jag snart kommer införskaffa en No18 som kan bo i skogsryggan.
Jag tror det är ganska sunt att blicka bakåt lite. Det är nästan komiskt hur vi i den moderna världen där saker som knivar och verktyg används mer slentrianmässigt och sporadiskt än de gjorde förr i världen ändå hela tiden letar efter nästa nya grej, nya teknik, nya stål eller nya bladprofiler. Jag är lika skyldig till det själv. Medans förr i världen när verktyg och knivar användes av i princip alla till vardags så nöjde man sig med simplare lösningar. Man behövde inte ett superstål, man ville ha ett stål som var mjukare så det var lätt att slipa och så man kunde lita på att stålet inte chippades. Man behövde inte en stor bushcrafting kniv som kunde göra allt, man varvade en slidkniv med en fickkniv. Det betyder ju inte att all modern utveckling är dålig, tvärtom så finns det mycket jag tror är väldigt bra utvecklingar. Men jag tror inte man tar skada av att vänta ut trenderna lite och se vad som fastnar och vad som dör ut. Det är lätt att börja fetishisera verktygen och glömma bort att det inte är verktygen utan vad verktygen låter oss göra som egentligen är det viktiga, det är få reviews eller youtube videos som kan förmedla den där tysta trygga känslan av ett verktyg som gör precis vad det ska utan att bli en fokuspunkt. Det bästa verktyget är det som du inte ens tänker på att du använder, du bara sträcker det efter det och får saker gjorda utan att känna dig begränsad av det, det blir en förlängning av din egen förmåga…
Någon gång ska jag själv skriva ihop någon form av blogginlägg om de evolutionära trycken som format knivar och edc verktyg, och hur dessa nästan gjort en helomvändning i den moderna internet eran, och varför det som passar i just mitt liv oftast är saker som utvecklades för att täcka use-cases från förr..
Som alltid ett fantastiskt roligt inlägg, ser fram emot att höra dina framtida tester och reflektioner!
Tack för en riktigt fin och tänkvärd kommentar, som alltid, verkar det som. Jag blev nästan lite varm i hjärtat när jag läste den, för du sätter ord på något som jag tror många av oss egentligen känner innerst inne. Det där att ett verktyg inte behöver vara perfekt, dyrt eller hypermodernt för att vara rätt, det behöver bara fungera och smälta in i vardagen.
Jag, liksom du, gillar ju verkligen Victorinox för EDC och vardag. Det är otroliga verktyg som gör allt möjligt. Men när jag tittar på en Opinel så känns det ändå som att den har en plats i min “arsenal”. Den simpla konstruktionen, det enkla trähandtaget och den otroligt vassa eggen, perfekt för många olika applikationer. Men den är precis som du säger, bara en kniv eller såg (på gott och ont).
Men jag tror att jag älskar Opinel precis därför. Det är verktyg som inte försöker bevisa något, inte kräver uppmärksamhet, utan bara finns där och gör jobbet. Den blir liksom en tyst följeslagare snarare än en pryl man måste tänka på. En sak jag gillar med Opinel är att dom väger otroligt lite. Jag kan utan vidare använda en Opinel No.8 eller No.7 som EDC och knappt känna att den är med. Den passar perfekt som “reserv” i väskan om man ska ut i skogen.
Min No.18 såg fungerar utsökt, väger lite och är stabil nog för snabb hantering av hårda träslag medan knivarna fungerar utsökt till matprepp, såväl som att göra upp eld med och tälja till redskap och lösningar för lägerliv. Att hålla i en Opinel känns som att hålla i en bit historia. Du förstår säkert känslan.
Jag håller 100% med dig om att vi lever i en tid där det är lätt att fastna i jakten på nästa stål, nästa design eller nästa innovation, men där man ibland glömmer bort varför man en gång började intressera sig för knivar överhuvudtaget. Det handlade ju om nytta, trygghet och känslan av att kunna lita på sitt verktyg, inte om att jaga specifikationer.
Jag försöker dämpa mig och tänka till minst 10 gånger innan jag investerar i en ny kniv nu för tiden. Det brukar sällan vara den där sporadiska känslan som styr, som den gjorde förut. Ett undantag är Kizer Buddy, som jag tyckte såg jättetrevlig ut, men som visade sig väga mer, skära sämre och ta mer plats i fickan än en Opinel, så den fick tyvärr aldrig riktigt chansen att visa vad den gick för. Helt och hållet mitt eget fel och där var jag sporadisk och gick på känslan istället för förnuftet.
Din idé om att skriva om den evolutionära utvecklingen av knivar och EDC-verktyg låter otroligt intressant. Jag hoppas verkligen du gör det, för det perspektivet behövs och är faktiskt otroligt intressant. Jag tror faktiskt vi är många som uppskattar när någon tar ett steg tillbaka och ser på ämnet ur ett större sammanhang. Det är så lätt att snöa in sig på själva verktyget, men det är nog få som känner till hur man verkligen använder det fullt ut, tänker jag.
Tack igen för att du tog dig tid att skriva så genomtänkt. Det är jätteroligt att läsa dina tankar och se hur dom sammanfaller med mina egna på många sätt.
Ha en riktigt bra dag!