När jag började intressera mig för bushcraft var jag, som så många andra, helt övertygad om att det viktigaste av allt var att ha rätt prylar. Kniven skulle vara av rätt stål, tändstålet av rätt längd, ryggsäcken skulle ha rätt antal remmar och sovsäcken skulle tåla temperaturer som bara nåddes i extrema fall.
Jag minns hur jag tänkte att varje detalj spelade roll, och att om jag bara köpte “rätt grejer” så skulle allt ordna sig. Jag skulle få ett försprång och lära mig bushcraft-tekniker betydligt bättre, bara jag hade rätt saker.
Det är lite roligt att tänka tillbaka på nu, för ju mer tid jag spenderat ute i naturen, desto mindre bryr jag mig om just de sakerna som kändes livsviktiga i början. Prioriteringarna har skiftat helt och hållet.
Här är några exempel.
Kniven måste vara perfekt, sylvass och av superstål
I början trodde jag att valet av kniv var något av det mest avgörande. Jag läste recensioner, jämförde stålsorter och funderade på om jag skulle märka skillnad mellan 58 eller 60 HRC ute i skogen. Spoiler: det gör man inte.
Efter många turer har jag insett att det viktigaste är att man gillar kniven, att den ligger bra i handen och att man vet hur den beter sig. Det är erfarenheten som gör skillnaden, inte stålsorten. En enkel Morakniv hade förmodligen klarat 90% av allt jag gör ändå, utan superstål.
Jag lärde mig också att möjligheten att på ett enkelt sätt slipa sin kniv i fält överväger hur bra kniven håller sin skärpa, även om det inte är helt oväsentligt att kniven håller skärpan, förstås.
I dagsläget så har jag min Garberg Grand i bältet, men jag hade lika gärna kunnat ha en gammal klassisk modell i kolstål istället.
Tändstål istället för tändare
Jag vill understryka att kunskapen att göra upp eld med tändstål är vital och inte ska tummas på. Man behöver dock inte göra upp eld med eldstål varje gång man är ute i skogen.
Jag var helt säker på att man behövde göra upp eld med tändstål i början. Idag vet jag att teknik och förberedelse betyder mycket mer än att ha rätt eldstål. Att göra upp eld med tändare eller andra moderna lösningar var otänkbart när jag började med bushcraft, men idag är jag inte riktigt lika noga med detta.
Anledningen är förstås att jag lärt mig teknikerna för att göra upp eld på många olika sätt, nu behöver jag inte bevisa något för mig själv längre. 🙃
Jag brukar till och med ha med en plasmatändare, med USB-C laddning, som “nödtändare” och komplement till en vanlig BIC tändare, hur ironiskt och icke-bushcraft det än kan låta.
Man måste ha ett perfekt uppsatt läger
När jag var ny tänkte jag mycket på hur lägret såg ut. Vinklar, upphängning, allt skulle vara snyggt och enligt konstens alla regler. Numera bryr jag mig mest om två saker: att jag håller mig torr och att jag är bekväm. Hur det ser ut är nästan totalt oviktigt.
Det finns inget pris för snyggast tarpsetup, och tur är väl det. 😆
Saken är att stället där en tarp hänger rätt, sällan är rätt ställe att hänga upp det på. Man måste vara praktisk och inte stirra sig blind på hur saker uppfattas av andra. Dom aspekterna kan vi lämna bakom oss när vi är i skogen, tycker jag.
Prylarna måste matcha “bushcraft-estetik”
Något jag trodde var en stor del av bushcraft utrustning var att den skulle vara jordfärgad, naturtrogen och helst se ut som något från 1800-talet. Alla “kändisar” som influerade mig hade nämligen matchande kläder, knivar med trähandtag och väskor i läder.
Numera bryr jag mig inte alls. Om en neonorange plastflaska fungerar bättre än en trämugg, då tar jag plasten. Jag ser fördelen med en Garberg jämfört med en kniv i masurbjörk, plastslida över en i läder och mycket annat.
En sak som du kan vara helt säker på är att utseendet på din utrustning inte hjälper dig när du är hungrig, kall eller blöt. Den enda gång det möjligtvis är nödvändigt, är om du ska spela in YouTube videos och försöka bli kändis och influencer.
Slutligen
I början var jag som sagt nästan lite religiös när det gällde bushcraft-tekniker. Eld med tändstål, knivar med skandinavisk slipning, inga moderna hjälpmedel. Idag använder jag det som känns bäst för stunden. Jag insåg för länge sedan att bushcraft inte är någon tävling, att det är ett sätt att njuta av naturen. Detta gör jag bäst när jag får använda saker som fungerar och inte saker som ser fina ut på bild.
Jag menar förstås inte att den klassiska bushcraften ska falla i graven. Vad jag menar är att man inte behöver stirra sig blind på att ha primitiva och opraktiska saker, bara för att det var så det var för flera hundra år sedan. Det är inte något fel att ha en modern och effektiv såg, eller en yxa med polymer handtag. Huvudsaken är att det fungerar och fungerar bra.
Det är samtidigt otroligt viktigt att förstå och kunna använda även primitiva lösningar och tillverka saker av naturens material. Det är en grundpelare i bushcrafting. Men det är tekniker som du kan lära dig och erfarenhet som du kan få även om du har en modern kniv som inte rostar och spricker i handtaget om du råkar tappa den i vattnet eller blir överraskad av regn och rusk.
Det jag trodde var viktigt från början handlade nästan alltid om prylar. Det jag VET är viktigt idag handlar om erfarenhet, trygghet och glädje. Bushcraft handlar inte om att kopiera någon annans perfekta utrustningslista, utan om att hitta sin egen rytm och sitt eget sätt att vara ute. Att lära sig grunderna i hur saker ska göras rätt har väldigt sällan med vad du har på dig att göra.
Ha en jättebra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar