Reflektioner från Fällkniven i Boden och vägen vidare

För några dagar sedan passade jag på att besöka Fällkniven i Boden. Deras nya lokaler är otroligt stilfulla. Ljusa, rymliga och välkomnande. Om du nu ställer dig frågan “vadå nya lokaler?” så kan jag avslöja att det var en smula längesedan jag var där sist. Flera år sedan sist faktiskt. Inte för att det var något fel på dom gamla lokalerna, men det var lite krångligt att hitta fram till butiken, helst om man inte är van området.

Nu råder det absolut ingen tvekan om var Fällkniven befinner sig.

På produktfronten är allt sig likt. De nya F1-modellerna i Elmax, som visserligen hunnit vara med ett tag nu, är utan tvekan det mest intressanta som ligger på bordet.

Även om jag känner ett visst sug efter att äga en Fällkniven kniv igen, så tar det emot. Jag vet att det är kvalitet, jag vet att de presterar, men marknaden ser annorlunda ut idag. Det finns gott om alternativ som erbjuder hög kvalitet till en mer rimlig prislapp.

Vill man kunna spöa en kniv och inte vara rädd att den ska gå sönder så kan man köpa en Za-Pas, till exempel. 1100 kr… Vill man ha en stor överlevnadskniv i superstål, varför inte satsa på en Lionsteel M5 i CPM-3V, för 2000 kr… Exclusive Edition från Knives And Tools…

Saken är den att för 15-20 år sedan var marknaden inte alls lika mättad som den är idag. Överlevnadsknivar finns nu i ur och skur, och designen utvecklas ständigt. Fällkniven håller hårt i sina traditioner och förvaltar det gamla, beprövade arvet. Inget ont i det, det verkar ju fungera utmärkt för dem, särskilt när man ser de fina nya lokalerna. 😄

Men anledningen till att jag en gång sålde av hela min Fällkniven-samling var faktiskt en protest som kanske några av mina trognaste läsare minns. För er andra, en kort repetition:

Jag hamnade mitt i en dispyt mellan Fällkniven och JaktKit, efter att jag testat knivar från JaktKit (KNV-modellerna) och i samarbete med JaktKit gett bort några knivar till trogna läsare. Fällkniven ansåg att Magnus stulit deras design, och när jag inte ville ta ställning utan bara utvärdera knivarna som de var, fastställde dom att min lojalitet mot JaktKit betydde att samarbetet med mig var slut.

JaktKit-knivarna var för övrigt trevliga, otroligt vassa och förvånansvärt prisvärda.

Man kan tycka att en sundare strategi av Fällkniven hade varit att ge mig en av deras knivar och säga: “Här, testa och jämför med den här istället.” Ni förstår säkert vad jag menar. Dom hade lätt kunnat visa vad dom gick för istället för att ge en av deras mest entusiastiska knivrecensenter kalla handen.

Men, sett i backspegeln kanske jag borde tacka för behandlingen. Den “kalla handen” blev en knuff i rätt riktning. Den tvingade mig att vända blicken mot andra tillverkare som Morakniv, LionSteel, Casström, Cold Steel, Benchmade, Karesuandokniven, Opinel, Bark River (RIP) och många, många fler. Jag hade förstås redan då många andra knivar, men saken var den att Fällkniven höll faktiskt på att bli mitt primära märke vid tillfället.

Istället för att bli en reklampelare för ett enda märke, som jag faktiskt kände mig som vid tillfället, fick jag fått upp ögonen för en hel värld av knivar. Jag har hittat alternativ som presterar minst lika bra, ibland betydligt bättre, men nästan alltid till en betydligt lägre prislapp.

Jag slogs av en tanke när jag höll i en S1 modell… Vad små de känns nu? Sist jag höll i en Fällkniven S1x upplevde jag den som en rejäl skogskniv. Nu kändes den nästan nätt. Kanske beror det på att jag just nu testar LionSteel M7, en ren bjässe i sammanhanget. Kanske för att konkurrenterna också “växt till sig” och blivit rejäla och pålitliga knivar.

Jag provade att hålla i en Fällkniven A1, och jämförde den med Lionsteel M7. Här blir skillnaderna slående. Det är som att jämföra två olika filosofier om vad en kniv ska vara.

Fällkniven A1 är på många sätt den klassiska överlevnadskniven. Den är utrustad med ett Thermorun-handtag, ett gummiartat material som är fantastiskt för grepp och stötdämpning, särskilt i kalla och blöta förhållanden. Lite som handtagen man hittar på Varustelekas Jääkäripuukko (633 kr). Det är en beprövad, industriell lösning som är “felfri” i sin enkelhet. Den är byggd för att fungera, punkt.

LionSteel M7 å andra sidan känns som ett tekniskt framsteg. Istället för formsprutad plast har italienarna valt att fräsa handtaget i micarta med avancerad 4-axlig CNC-teknik ur ett solitt stycke material. Mönstret i handtaget är inte bara dekorativt utan ger en ergonomi som känns både modern och påkostad. När man håller i en M7 märker man hur 3D-fräsningen skapar en organisk form som verkligen låser fast handen. Det är här hantverk möter high-tech, och det är svårt att inte imponeras av detaljrikedomen.

Vart vill jag komma med detta, kanske du undrar. Men det enda som jag faktiskt kunde tänka på mitt i allt var nämligen prislappen. LionSteel M7 är nämligen betydligt billigare än en Fällkniven A1, trots att den känns mer “exklusiv” i sitt utförande med sin avancerade fräsning, rundade kanter, intrikata detaljer, tjocka stål och handtagsmaterial.

Om man dessutom jämför med A1x, som är den tuffaste generationen från Fällkniven, så får man nästan två M7 för samma pris som en A1x…

Om vi tittar på många andra konkurrenter till Fällkniven så ser vi liknande siffror. Varför är det så?

Min egen teori är att vi ser två helt olika affärsmodeller här. Fällkniven har byggt sitt varumärke på decennier av marknadsföring som “proffsens val” och använder ofta en komplicerad tillverkningsprocess för sina laminerade blad, vilket är kostsamt i sig. Som konsument betalar man också en rejäl premie för namnet och det rykte som företaget byggt upp under många år.

LionSteel i Maniago, Italien, har å andra sidan revolutionerat knivindustrin genom att automatisera och effektivisera sin produktion till det extrema. De har investerat enormt i CNC-teknik som gör att de kan spotta ur sig otroligt högkvalitativa, avancerade designer med mycket liten spillo och hög precision. Det gör att de kan hålla nere kostnaderna per enhet samtidigt som de levererar en produkt som känns mer “modern” än vad de gamla giganterna lyckas med.

Det är lite ironiskt. Förr var det dyrt att få något som var avancerat designat och tekniskt överlägset. Idag verkar det nästan vara tvärtom. De tillverkare som har vågat satsa på ny teknik och modern produktion kan leverera mer kniv för pengarna, medan de mer traditionella märkena ibland får luta sig mot sitt historiska arv för att motivera de högre prislapparna.

Även om vi tittar in till våra vänner på Morakniv så ser man robotar som swishar omkring och avancerade processer för att ta fram några av världens mest populära outdoor knivar. Morakniv står inte kvar och stampar på gammal mark, utan effektiviserar processer och material för att kunna slåss mot konkurrenterna på lika villkor. Även om dom lutar sig mot deras långa erfarenhet och djupa rötter i knivtillverkningen också. Mora är ju lite som Sveriges svar på Maniago eller Solingen.

Hur som helst är det en intressant tid för oss knivnördar. Valmöjligheterna har aldrig varit större, och att våga titta utanför de invanda märkena har gett mig en helt ny respekt för vad man faktiskt kan få för pengarna idag. Att beställa en exklusiv kniv från ett annat europeiskt land är både enkelt och ofta kan man få frakten helt gratis. Det öppnar upp för att man ska få tillgång till otroligt många olika märken och tillverkare, även om man bor ovan polcirkeln i Sverige.

Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.