Jag måste erkänna något direkt från början. Ibland tror jag att jag kan ”läsa av” en kniv bara genom att se bilder och läsa specifikationerna. Ni vet hur det är, man bildar sig en klar uppfattning i förväg. ”Den där modellen kommer jag älska, och den där, nja, den får hänga med som reserv.”
Så var det när jag nyligen fick hem två nya Civivi-knivar, Biophase och Vision FG.
Allt i min hjärna sa att Vision FG skulle bli ”the one”. Den såg ut att ha rätt form, rätt mekanism, rätt känsla. Biophase däremot, visst, cool design och allt, men inte riktigt min stil, på pappret. Det var kniven jag ”köpte fel” med flit. Eller?
Precis som flera gånger förr så visade det sig att verkligheten hade andra planer.
Vision FG, när förväntningarna inte riktigt infrias
Först ut, Civivi Vision FG. Du måste förstå mig rätt nu, det är en riktigt bra kniv. Konstruktionen är stabil, mekanismen (den speciella Superlock-låsningen) är rolig att använda, och stålet är av hög kvalitet. Men ändå, den klickade aldrig riktigt för mig.
Märk väl att jag inte börjat testa denna kniv på allvar ännu, så mina åsikter kan och bör definitivt ändras rörande denna kniv, på gott och ont.
Men min första upplevelse var ändå som att försöka gilla en film som alla säger är fantastisk, men där man själv bara känner ”meh”.
Handtaget, som jag trodde skulle vara perfekt ergonomiskt, kändes lite opersonligt. Bladet, som såg så rätt ut på bilderna, visade sig i praktiken vara lite klumpigare för EDC än jag hade tänkt. Inte dåligt, absolut inte, men inte heller det där lilla glittret av förälskelse som jag hoppats på.
Jag fokuserade allt för mycket på själva formen av bladet och handtaget, som tillsammans utgör en riktigt fin kock-kniv för EDC och outdoor. Jag vidhåller att den fortfarande presterar bättre än jag trodde i detta område. Men som EDC, som hänger med i bakgrunden och alltid är redo, där är Vision FG faktiskt ganska klumpig.
Mest troligt är det kontrasterna med Biophase som förstärker denna känsla, men man är alltid medveten om att Vision FG är med. Om man använder Superlock-låsningen för ”fidget-nöje” så dröjer det inte länge före man upplever smärta i fingrarna. Mekanismen är rätt så tung och själva rampen som man måste trycka bakåt är vass och kantig. Tillsammans nöter dom rätt så ordentligt, om man flippar med kniven mycket.
Jag, personligen, blev överraskad av min upplevelse. Jag trodde som sagt att detta var det säkra kortet. Det otroligt vassa och höga bladet, vinkeln och låsmekanismen som verkade perfekt och en klar ersättare för min många års förälskelse i Spyderco’s Ball Bearing Lock.
Men så blev det inte riktigt.
Biophase, den oväntade stjärnan
Och så, Civivi Biophase. Den jag nästan avfärdat på förhand. Den som såg ”för konstig”, ”för aggressiv” ut för min smak. Jag kan säga det utan omsvep, jag blev smått kär i den här kniven.
Från första öppningen klickade allt. Mekaniken är silkeslen. Handtaget ligger som gjutet i handen, sådär på ett sätt som man bara vet direkt är rätt. Bladformen visade sig vara perfekt för små skärjobb i vildmarken, tillräckligt spetsig för fina detaljer, tillräckligt robust för att tåla min dagliga EDC. Först var jag rädd att den fina Damascus mönstringen skulle bli förstörd om jag täljde något med kniven, men så var inte fallet. Den ser som ny ut fortfarande.
Och utseendet, som jag trodde skulle kännas ”för mycket”, blev istället något som växte för varje dag. Den är modern och konstig, ja, men på ett sätt som känns genomtänkt och inte alls överdesignad.
Dom mjuka organiska formerna, hålen som återfinns överallt och som inte är runda och tråkiga, utan formade på alla möjliga olika sätt, samt den otroligt låga vikten trots sin storlek, det fick mig att ändra min åsikt helt och hållet.
Biophase är också en otroligt skärande kniv. Bladet är otroligt tunt och den skålformade slipningen gör att den känns orimligt tunn många gånger.
Det är konstigt hur saker kan vända så mycket. Biophase gick från ”den jag kanske säljer vidare” till ”den som får följa med överallt”. Den är dessutom så extremt smidig, trots sin storlek, att jag glömt bort att den är med flera gånger om dagen.
En lärdom om förutfattade meningar
Även om det kan bero på att jag testar Biophase först av dessa två knivar och min åsikt runt knivarna fortfarande kan ändras, så är det min nya upplevelse med Civivi som har lärt mig något viktigt, på äldre dar. Specifikationer, bilder och första intryck är bara en liten, liten del av helheten när det gäller verktyg man verkligen ska använda.
Det är i handen, i verkligheten, i de små detaljerna, som man hittar sin favorit. Ibland, kanske ganska ofta, är det de där ”osannolika” valen som visar sig bli de allra bästa valen man gjort.
Det mest fascinerade med denna upplevelse är dock inte att jag hittade en ny och överraskande bra kniv, utan att mina åsikter och värderingar sattes i gungning. Kanske har jag haft fel om många andra knivar också? Knivar som jag valt att inte testa för att jag trott att dom inte skulle vara bra.
Mina tankar går direkt mot knivar som ständigt dyker upp i mitt liv, men jag vänt andra kinden till, knivar som Extrema Ratio, Tom Brown Tracker, ULU och många fler…
Har du själv varit med om något liknande, när du trodde du visste vilken kniv (eller pryl) du skulle älska, och så blev det tvärtom?
Berätta gärna i kommentarerna eller skicka ett mejl. Jag älskar att höra andras historier om såna här överraskningar.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar