Jag har nu påbörjat mina tester av Lionsteel M7 på allvar. Målet var enkelt, nämligen att se hur den klarar sig som en fullfjädrad “allätare”, eller “one-knife”. Kan en så pass robust kniv verkligen prestera lika bra när jag lagar mat hemma som när jag bygger läger i skogen?
Om det finns något som jag drömt om en längre tid så är det just att kunna använda en ordentlig kniv till i princip allt, och en finkniv till det extremt lilla som blir över. Vi pratar en Victorinox eller Opinel, samt en stor camp kniv som kanske inte är bäst på allt, men är en “jack of all trades” ändå.
Jag har studerat lite runt design, geometri och olika metaller under en längre tid, då jag är lite “nördig” på det sättet. Jag gillar att veta saker och det gör samtidigt att jag kan ta riktiga beslut och “tänka rätt” när jag får en idé om vilken nästa kniv jag ska testa.
Lionsteel har länge varit en tillverkare som lockat mig. Jag tycker att Mollettas designer är otroligt vackra och estetiskt tilltalande. Men dom är framförallt väl designade att arbeta med. Materialval, storlek och konturer på knivarna är i princip mästerverk.
Michele “Molletta” Pensato är en visionär inom knivvärlden. Han tillhör den absoluta eliten av europeiska knivformgivare, och hans inflytande på modern knivtillverkning, särskilt i kombination med LionSteel, kan knappast överskattas.
Saken är den att många “designknivar” är vackra men obekväma, eller praktiska men fula. Mollettas signum är att han hittar en organisk punkt där formen följer funktionen. Hans knivar har ofta en unik, nästan vätskeliknande form som inte bara ser futuristisk ut, utan som också är designad för att eliminera tryckpunkter/hotspots vid användning. Alla rundade hörn har fått micro-rundningar, vilket är “over-and-beyond” vad som krävs, men inga genvägar har tagits, vilket är imponerande.
Molletta designar inte bara “utsidan”. Han har en djup förståelse för egg-geometri och metallurgi. Resultatet är en kniv som är kapabel att prestera i skogen, men som ändå har en geometri som gör att den skär förvånansvärt bra i köket, som ett gigantiskt rakblad. Många designers missar denna aspekt och gör knivarna tjocka bakom eggen för att de ska vara “tåliga”, men Molletta verkar alltid lyckas balansera hållbarhet med skärförmåga på ett nästan magiskt sätt.
Att köpa den största modellen som Molletta designat kändes helt rätt. Den är också omnämnd som “världens bästa outdoor/camp/survival kniv” runt om på Internet, vilket gjorde mig otroligt nyfiken.
Efter mycket, mycket fundering så gjorde jag slutligen slag i saken och köpte den. När jag sedan fick den i handen så har den visat sig leverera på nästan alla löften som jag fått, i form av skryt och marknadsföring från andra användare.
Min illusion att detta kunde vara “The One Knife” sprack dock rätt så omgående. Jag menar alltså, kniven som ersätter alla andra knivar, inte “The One”, som i “den utvalda”. Även om det mycket väl kunde ha visat sig vara så. 😂
Köksmästaren i skogen
Först ut var köket hemma. Här brukar dom flesta knivar jag äger börja sin testprocess. Jag har hackat grönsaker, delat frukt och processat kött inför grytor. Jag måste erkänna att jag är imponerad. Trots sin storlek är den förvånansvärt smidig och geometrin i bladet gör att den biter ifrån bra. Skärpan “out of the box” är riktigt bra och med tanke på att vi pratar ett blad som är 5.5 mm tjockt, så är den synnerligen imponerande.
När jag sedan tog ut kniven i dess rätta element, ut i skogen bland stubbar och snår, var det dags för det riktiga elddopet. Täljning, klyvning av ved, och tillverkning av en hållare till kaffepannan. Här briljerar den verkligen och dess storlek gör processandet av stora som små trästycken till ett sant nöje.
Jag lovades också en kniv som kunde dra eldstål, trots att ryggen är rundad. En sak som inte riktigt fungerande lika bra som jag hoppats. Missförstå mig rätt, den kan få gnistor från ett eldstål, men dom är få och inte alls tillräckliga så länge inte eldstålet är mjukt och fnösket väldigt torrt. Jag fick använda min Garberg för att fixa elden när det visade sig att jag glömt min tändare i väskan, hemma. Lite tråkigt, men samtidigt hade det förstås varit konstigt om den klarat att dra eldstål lika bra som en Morakniv, inte många knivar gör det.
Handtaget är dock en dröm för längre arbetspass, helst om man jämför med knivar som Fällknivens X-serie. På M7 finns inga hotspots, suverän ergonomi och en balans som gör att man orkar jobba länge utan att bli trött i handen. Materialvalen känns premium rakt igenom och det finns ingenting att klaga på.
Knivslidan som en del av mästerverket
Den fantastiskt fina knivslidan sitter perfekt mot benet vid alla former av aktiviteter som jag håller på med ute i skogen. Det smarta fixerings-systemet gör att jag alltid vet var kniven är och inte behöver “fumla runt” för att hitta den även om jag står på huk eller tittar upp mot ett träd medan jag ska ta upp den. Jag är faktiskt otroligt nöjd. Även om Kydex normalt sett inte är min absoluta favorit, så är det betydligt bättre än läder.
Det enda som skulle kunna göra knivslidan bättre hade varit om den var mer fyllig och på så sätt blev enklare att rengöra. Jag skulle till och med kunna tänka mig att borra bort nitarna som håller ihop dom två lagren av Kydex, använda skruvarna som håller baksidan i nylon på plats för att hålla ihop delarna ute i fält, men sedan kunna skruva isär allt och rengöra det ordentligt när man kommer hem. Det låter som en tanke jag kanske bestämmer mig för att prova på.
Vi får se hur jag gör i framtiden. Men just nu så ska jag inte börja med att förstöra något som faktiskt fungerar. 😅
En oväntad utmaning
Allt är dock inte en dans på rosor. Det finns en sak jag stött på som jag inte riktigt uppskattade. När jag processar neutrala råvaror och frukt, uppstår en tydlig metallisk smak. Det är ett fenomen jag oftast förknippar med enklare kolstålsknivar, inte med den här typen av stål. Det är ingen “dealbreaker” för mig, men det drar ner helhetsupplevelsen något vid matlagning. Min teori är att detta är en inkörningsfas, och jag hoppas att det lägger sig med tiden när bladet får en naturlig patina.
Kanske är det även något som kommer från knivslidan? Jag ska försöka hitta orsaken, men trots detta lilla “hack i skivan” kvarstår min åsikt. Det här är en otroligt mångsidig och trevlig kniv att använda.
Den metalliska smaken kan förstås bero på att bladet är gjort av Sleipner-stål. Det är ett fantastiskt verktygsstål, men eftersom det inte är helt rostfritt (“rosttrögt” är en mer korrekt term) reagerar det kemiskt med syrorna när man håller på med mat-prepp. Jag har inte upplevt detta med min Casström Lars Fält Knife, så jag misstänker att det har med rester från tillverkningsprocessen att göra.
Det är ju trots allt en ny kniv.
Jag har förstås diskat kniven mer än en gång, men min teori är att metallrester fortfarande kan ligga i mikroporerna i stålet och avge smak. Jag ska prova använda en kraftigare diskborste, eller stålull, och skrubba bladet ordentligt, så att jag får se om det hjälper. Om inte så finns det ett naturligt sätt att få bort smaken av stålet, nämligen att använda kniven mer. 🤭
Ju mer man använder den till att skära kött, grönsaker och frukt, desto snabbare skapas en naturlig patina genom matens egna syror och fetter. Efter ett tag kommer man inte känna någon smakskillnad alls.
Vi kan nog med säkerhet kalla smaken för “ny-kniv-smak”, ungefär som “ny-bils-doft” i nya bilar. 🤣
Krigs-skador på en gång
Eftersom Lionsteel M7 är en väldigt fin och glansig kniv så tog det inte många minuter ute i skogen innan den började visa tecken på användning. Några björk-klabbar behövde klyvas för att enklare göra upp eld, sedan var “ny-knivs-doften” slut.
Jag är lite ovan att mina knivar visar detta så snabbt, men det kan förstås ha med den polerade ytan att göra. Jag fick för ett ögonblick en känsla av att stålet är mjukt och inte härdad ordentligt. Det är som sagt en känsla och ingen fakta. Det vore ju otroligt konstigt om jag fick en som “missat kvalitetskontrollen”, men det är förstås inte första gången det händer för mig.
Jag låter dock allt vara osagt tills jag fått chansen att rengöra kniven på djupet. Det som ser ut som repor och patina kan faktiskt vara porerna i kniven som fyllts med smuts eller annat som logiskt kan bortförklaras. Jag är inte på något sätt orolig att det är permanenta skador som uppstått på kniven, jag ville bara fastställa hur jag ser på det.
Även främre delen av bladet visade tecken på användning redan efter några minuter ute i skogen. Jag trodde det helt enkelt var smuts på bladet, men så var inte fallet när jag kom hem och började rengöra den. Högst märkligt och något jag ska hålla koll på. Vi pratar inte om att kniven legat i knivslidan och varit våt eller smutsig under mitt lilla skogs-äventyr. Patinan som syns kommer enbart från att ha täljt lite pinnar, kanske lite våta, men samtidigt har jag aldrig märkt detta på min Casström Lars Fält Knife, trots betydligt mer “misshandel” och samma typ av stål.
“That’s not a knife – This is a knife”
Jag förstår att många tittar på Lionsteel M7 och ser en gigantisk kniv, lite som i Crocodile Dundee (ingen aning om jag stavade det rätt eller inte) så tänker man att den är en brutal huggare, anpassad för extrem överlevnad. Men så ser inte jag på denna kniv. Den är stor, visst, men den är fortfarande byggd som en Lamborghini. Ett mästerverk från en av knivvärldens mest inflytelserika designers.
Den känns kraftfull och tuff när det behövs, men samtidigt så känns den smidig och extremt vass för fina sysslor också. Möjligheten att byta grepp och dess extremt mjuka former på ryggen gör att den känns genomtänkt, logisk och anpassad. Överallt där man normalt sett känner en vass kant mot huden när man håller i en kniv så känns Lionsteel M7 otroligt bekväm och rundad.
Det är svårt att förklara hur trevlig denna kniv är, och till viss del skyller jag på att jag sett fram emot denna kniv under så lång tid. Det är lätt att missa detaljer när man är “i stundens hetta”.
Men samtidigt som det kanske får mig att inte se baksidan av denna kniv, just nu, så hade jag från stunden jag tog den i min hand en väldigt hög förväntan. Du vet, en sån där förväntan som gör att besvikelsen ligger nära till hands. Allt jag läst och hört om denna kniv var otroligt positiva saker, folk som lovordade dess design och lyfte den till skyarna. Det skapade förväntningar som kunde bli svåra att uppfyllas.
Detta är synnerligen sant om man ser till alla oss olika knivanvändare och våra preferenser individuellt. Att en person gillar något betyder ju inte att den andra kommer att göra det. Men, som tur var, känner jag att Lionsteel M7 faktiskt uppfyller nästan alla mina förväntningar på en kniv av denna kaliber.
Om man ser till patinan som kniven redan utvecklat, så känner jag att den strax kommer att se strids-härjad ut, vilket är lite trist på en så pass ny kniv. Jag har Morakniv Garberg knivar som är flera år gamla och fortfarande ser ut som nya när jag rengör dom. Det är en väldigt udda känsla med M7, tycker jag. Men det är förstås något som jag måste utvärdera och ta med i det fullständiga testet när jag presenterar det.
“När kommer det fullständiga testet ut?”
Jag har redan fått några mail där man efterfrågar det fullständiga testet på Lionsteel M7 och även att jag ska lägga in den i jämförelselistan. Men det kommer dessvärre att dröja ett tag till. Jag vill få möjligheten att känna på även dom negativa sidorna i M7. Jag är helt övertygad om att jag kommer att hitta något att irritera mig på, så är det alltid.
Dock är det inte alltid som jag upptäcker detta på en gång. Ofta måste jag använda kniven under en längre tid för att hitta dom dåliga sidorna, vilket gör att det fullständiga testet kommer att dröja mer än normalt. Jag kommer eventuellt att släppa information om hur den presterar i dom olika momenten i mitt “standard test” allt eftersom dessa färdigställts. Detta gör jag i så fall för den som inte kan vänta.
Som med alla “högprofil knivar” så vill jag ogärna kasta mig ut och säga något jag ångrar senare. Just nu så är Lionsteel M7 nära toppen av min (interna privata) lista, men det beror på att den inte har använts tillräckligt mycket. Många knivar börjar på toppen och arbetar sig nedåt ju mer tiden går. Jag är övertygad om att Lionsteel M7 även den kommer att falla från sin position om jag bara får tillräckligt lång tid med den. 😆
Slutligen
Om du känner “jag vill också ha en Lionsteel M7” och baserar den känslan på det jag skrivit om kniven, gör inget du får ångra.
Oftast när jag köper en ny kniv så går jag “all in” och äter, sover och… nä, inte det, men du förstår vad jag menar. Kniven i fråga får högsta prioritet och fokus under några veckors tid. Anledningen är förstås att jag ska lära mig så mycket som möjligt om kniven och hur den presterar, men även att det är en ny kniv, förstås.
Under denna period så tenderar jag att fokusera på dom positiva egenskaperna och inte allt för sällan så förblindar detta dom negativa aspekterna.
Efter några veckor så falnar oftast glöden och jag kan presentera en mer balanserad bild över hur kniven i fråga presterar jämfört med dom andra jag testat under åren som gått. Då hamnar den i “jämförelselistan” här på hemsidan och samtliga testresultat presenteras i form av 1-10 betyg i dom olika standard-momenten som jag fastställt för flera år sedan.
Vad jag vill säga är, köp ingenting baserat på mina ord. Om du tittar på Lionsteel M7 och känner, “vilken fantastisk kniv”, så kan du köpa den. Men om några veckor, senast, så kommer jag att presentera den verkliga bilden av denna kniv. Mitt råd är därför att ge dig till tåls och forska runt angående Lionsteel, Molletta, hans designspråk och annat intressant under tiden.
Spara ihop lite pengar så att investeringen inte blir en pungspark, rent ekonomiskt. Sedan tar du ett djupt andetag och funderar en sista gång innan du klickar hem den. Det är mitt råd till alla som tänkt köpa en ny kniv, för övrigt. 😅
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar