I helgen var det dags för ännu ett test. Vädret var lagom rått, kaffet var varmt, och vi var laddade till tänderna för att ge oss ut på vårt första riktiga off road-äventyr med vår nya äventyrsbil. Målet var inte särskilt bestämt, vi ville bara hitta en gammal skogsväg, följa den så långt det gick och känna på hur bilen betedde sig i lite mer utmanande terräng. Man kanske ska vara försiktig med vad man önskar sig, för det var just vad vi fick. Och lite till.
Vi rullade in på en av de där klassiska norrbottniska skogsvägarna, du vet typen med lite mossa, lite grus, mycket historia. Vägen slingrade sig genom skogen och kändes totalt övergiven och överlämnad till moder natur igen, som börjat ta tillbaka den och sakta sudda bort dess existens från jordens yta. Perfekt läge att undersöka var den en gång burit sina besökare.
Vi körde flera kilometer längs vägen, parerandes buskar och annat som växt upp längs sträckan. Färden gick långsamt eftersom vi försökte få syn på vilda djur längs vägen. Efter flera kilometer började det luta uppför, inte något litet backkrön, utan en rejäl stigning upp för ett berg. Att vända på den smala vägen kändes inte rimligt, så vi tog beslutet att fortsätta framåt. Det kändes som en rimlig utmaning för vår Hilux, eftersom vägen ändå såg rätt så fin ut.
Redan innan vi var halvvägs upp började jag känna att något var… konstigt. Det var som om underlaget sög tag i däcken. Bilen betedde sig annorlunda, mjukt, svampigt, men att stanna mitt i backen kändes som att bjuda in till att fastna, vilket jag inte tyckte var något alternativ. Så jag tryckte på, långsamt men bestämt började vår Hilux kraftfulla dieselmotor morra lite ansträngt och det kändes att nu går det ordentligt tungt.
Med full fokus på vägen och att inte köra in i någon plötslig sten som skulle kunna sticka upp på vägen, så tog vi oss slutligen upp för berget. Väl uppe på toppen så blev underlaget bättre. I alla fall i drygt 1,5 Km, då vi upptäckte att den annars rätt så off road vänliga vägen gick över till något man enbart kunde ta sig fram med betydligt mer kompetenta fordon, typ skogsmaskiner.
Bara så där blev vägen oframkomlig. Ingen vändplan, inget varsel, bara slutet på linan. Det enda vi kunde göra var att bita ihop och försöka vända om, en process som tog lite tid, eftersom jag ville försäkra mig om att vi inte skulle sjunka ned och fastna totalt när jag var tvungen att avvika från huvudvägen vi kommit in efter.
Det gick rätt så bra och även om det var mjukt och lerigt på sidan av den packade vägen så var det först när vi lyckats vända och var på väg tillbaka till backen vi kört uppför som jag verkligen insåg hur illa det faktiskt var.
Hjulen på Hiluxen hade grävt sig ner ordentligt på vägen upp. Vi hade liksom plöjt en lerig fåra rakt uppför backen utan att riktigt märka hur djupt vi sjunkit. Och nu skulle vi alltså ta oss ner igen, i samma spår eftersom vägen inte var bredare än vårt fordon till att börja med. Att hålla utanför spåren hade betytt att köra på okänt underlag, något jag inte tänkt försöka mig på.
Nerfärden blev en blandning av hjärtklappning, hopp och broms. Att gasa var inte att tänka på. Vi hade redan från start börjat knuffa leran framför oss som en tung, klibbig snöplog, och varje försök att öka farten riskerade att bara skada bilen mer om det gömde sig stora stenar under leran. Varje gång jag bromsade kändes det som att vi sjönk ner ännu djupare, vilket fick mig att vilja strunta i att göra just det. Med lågväxeln i och motorbroms så kändes situationen dock helt under kontroll.
Nedfärden var en ångestladdad kombination av att jobba med broms, rull, känsla… och garanterat en gnutta tur. Mina tankar gick åt vad som skulle hända när vi kört fast på vägen. Vem skulle jag ringa som kunde ta sig ut hit och hjälpa oss lös? Saker jag kanske skulle ha tänkt på lite tidigare, men samtidigt hade jag ingen aning om att den gamla skogsvägen skulle visa sig vara så mjuk och dålig som den verkligen var. En okänd faktor som jag kanske skulle vara mer noga att hålla koll på i framtiden.
Efter vad som kändes som en evighet rullade vi äntligen ner på lite fastare mark. Pulsen gick ner, benen slutade darra av ansträngningen, eftersom jag “hållit emot” på det klassiska sättet hela vägen ned, och bilen… ja, den var helt täckt av lera upp till dörrhandtagen. Men vi satt inte fast, och jag lärde mig en hel del om vårt nya fordon. Det kändes som att jag var den svaga länken i dess framfart, då jag underskattat hur bra den är konstruerad att klara utmaningar när det verkligen gäller.
Resten av dagen fortsatte med mer förnuft och mindre stigning, vi fixade även en snabb avspolning av bilen för att få bort den värsta leran innan vi hade lite korvgrillning och relax längs Lilla Luleälven. Hela tiden med den där sköna känslan av att ha pressat både oss själva och bilen genom något verkligt. För det är ju såna här upplevelser som gör att man verkligen lär känna sitt fordon, och sig själv.
Nästa gång vi är ute på äventyr längs gamla skogsvägar så ska jag vara noga med att stanna till och kolla underlaget med jämna mellanrum, så att vi inte hamnar i samma situation igen. Men bilen fick sitt eldprov. Den klarade det. Och det gjorde vi också. Med nya off road däck snart på plats så kommer både markfrigången och framkomligheten öka markant, vilket gör Hiluxen ännu mer kompetent som äventyrsbil.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.