Det finns få saker här i världen som gör mig så förbannad som långsamma USB-minnen. Du vet, när du bara snabbt ska föra över en mapp med bilder, kanske ett gäng videofiler eller någon större backup – och plötsligt sitter du där och glor på en stapel som rör sig i slow motion. Fem, tio, femton minuter av ditt liv försvinner till absolut ingenting. Du sitter där som en idiot och väntar på att någon plastpinne med logga på ska slutföra sitt jobb.
Och vad är grejen? Vi har USB-minnen idag som rymmer 256 GB, 512 GB och till och med 1 TB, men hastigheten är som att skicka ett vykort med PostNord under semestertider. Det spelar ingen roll hur dyrt minnet var, eller hur futuristisk det ser ut, de flesta är ändå trötta och långsamma när det gäller.
Visst finns det några ”snabba” där ute, med USB 3.2, kanske till och med utrustade med SLC-cache och allt det där marknadsföringssnacket. Så fort du skickar över lite större filer eller många små, så avslöjas sanningen. Nämligen att det fortfarande är en glorifierad snigel i din USB port.
Nu kanske du tänker ”Men externa hårddiskar då?”…
Jo visst, de är snabbare. Men vem orkar bära runt på en klumpig, vibrerande extern disk med egen kabel och fodral? Det är som att ha ett extrabarn med sig i väskan. De tar plats, de är ömtåliga, och det känns alltid som att man måste behandla dem som sprängmedel för att inget ska gå snett. Det är inget som ryms i fickan och många är dessutom inte speciellt snabba, för priset.
Så vad gör man?
Efter att ha slitit mitt hår tillräckligt länge insåg jag en sak: jag har redan flera NVMe M.2 SSD-diskar liggande hemma. Snabba som blixten, flera hundra GB var, och helt oanvända eftersom de bytts ut i laptops eller uppgraderats av andra skäl.
Så jag klickade hem ett externt USB-chassie för NVMe-diskar, ett sådant där som omvandlar en vanlig intern SSD till en portabel lagringslösning. 200 spänn. That’s it.
Pluggade in disken, och boom, världens snabbaste ”USB-minne”. Och ja, det är större än ett klassiskt USB-minne, men inte mycket. Det är typ dubbelt så stort, men fortfarande betydligt mindre än en extern hårddisk. Ljudlös, smidig och smäcker i fickan… Vad mer kan man önska sig.
Resultatet? Jag kan flytta 50 GB data på några minuter utan att ens tänka på det. Jag slipper sitta och vänta, och jag slipper frustrationen. Jag har till och med flera sådana här ”superminnen” liggande hemma och kan byta själva M.2 minnet mot ett nytt om det blir fullt. Det är som att ha en multiverktyg med SSD-prestanda. 😂
Det konstiga är att det här inte är en vanligare lösning. Folk betalar flera hundra kronor för ”snabba” USB-minnen som fortfarande presterar långt under vad en gammal NVMe klarar. Istället för att återanvända sina gamla SSD:er så ligger de bara och dammar i en låda.
Så mitt tips till dig som jobbar med stora filer, backup, foto, video, vad som helst egentligen: skaffa ett externt chassie för NVMe. Har du en gammal disk – perfekt, använd den. Har du ingen? Köp en billig 256 GB M.2 på fyndhörnan. Det är fortfarande billigare (och smartare) än många USB-minnen.
Köp en hel dator begagnad för en hundring, plocka ur M.2 lagringen och kasta datorn på återvinningen. Fortfarande billigare än att köpa en snabb USB sticka, eller extern hårddisk. Om du känner någon som råkat tappa sin dator i backen, kanske döljer det sig ett M.2 minne under botten på datorn som enkelt kan ”återbrukas”… Möjligheterna är många.
Livet är för kort för att sitta och vänta på långsamma USB-minnen. Det finns bättre lösningar. De är inte dyra. Och de sparar dig tid, frustration och erbjuder kanske till och med lite själavård.
Gör dig själv en tjänst – kasta skräpminnet, plocka fram din gamla SSD och ge den nytt liv.
Ha en bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar