Igår hade vi storslagna planer. Skogen kallade, maten var planerad, och tanken var att tillbringa många timmar bland tallar, fjällbjörk, äta gott, kanske tända en liten eld, och bara njuta av det enkla livet. Men naturen hade andra idéer. Vi möttes av ett grått, tjurigt väder med isande vindar som slet i jackkragarna. Ingen vidare dag för skogsäventyr, med andra ord.
Så vi anpassade oss. Thaimat på bordet och filt i soffan fick ersätta röken från elden, och kåsan med eldkokt kaffe. Och vet du, det blev rätt mysigt ändå. Ibland är det just kontrasterna som gör att man uppskattar de där dagarna ute ännu mer.
Men idag, idag är det en helt annan historia.
Solen lyser från klarblå himmel, och temperaturen har smugit sig över nollstrecket. Redan när jag vaknade kunde jag känna det i kroppen, idag är en skogsdag. Jag är inte ensam om att känna så. Pojkarna är som kalvar på vårsläpp, fulla av uppdämd energi, redo att rusa ut bland granarna och hitta på allt mellan himmel och jord. Låta kreativiteten flöda och andas frisk luft.
Det får mig att tänka på min egen barndom. Det fanns liksom inte tid att sitta framför sociala medier, mest för att de inte fanns. YouTube var inte uppfunnet och mobiltelefoner var något som oftast bara fanns i filmer. Vi var ute, jämt. Byggde kojor, eldade pinnar, hittade gamla prylar i skogen, och drömde om att leva som vildmarksmänniskor. Jag är ganska säker på att det formade mig till den jag är idag.
Mina egna barn har olika förhållande till naturen. Min yngsta är lite mer… avvaktande. Han gillar skogen, men mest när det finns något konkret att göra. Får han hugga lite ved eller tälja en pinne så trivs han. Annars föredrar han nog att skogen får vänta. Min äldsta däremot, han har verkligen fått det där suget. Fascinationen för detaljer, gamla föremål, och historier som gömmer sig under mossan. Han har ett öga för det där, precis som jag.
För några veckor sedan gick vi längs strandkanten av en sjö, på isen som fortfarande låg kvar. Vi letade inte efter något särskilt, men ändå efter något. Det är ju ofta så, man vet inte vad man söker förrän man hittar det. Och visst fann vi något. Ett rostigt stålrör, drygt en och en halv meter långt, format som ett ihåligt spjut med tre rektangulära gropar vid spetsen. Ingen aning om vad det varit, men klart är att det legat där länge. Djupt under vatten, täckt av sand och tidens tand. Ett mysterium från förr.
Det är sånt som gör utflykterna så värdefulla. Det är inte alltid vad man hittar, utan att man hittar. När man öppnar ögonen och börjar se saker på riktigt, så blir världen plötsligt mycket mer spännande.
Idag blir det därför en ny runda i skogen, men med ett litet verktygsskifte. Mina två nya Civivi-knivar får följa med och visa vad de går för. Min gamla trotjänare Mora Garberg får faktiskt vila hemma den här gången, något som inte händer ofta. Istället får Böker Vigtig vs Wild hänga med ut. Det känns som rätt dag för den.
Jag lämnar till och med sågen hemma idag, minimalistisk packning, mer känsla än verktyg. Istället tar jag med min egentillverkade bushcraft-yxa, mest för säkerhets skull om det skulle behövas klyvas lite extra ved. Men jag vet att Vigtig-kniven klarar det mesta ändå.
Så, om du också bor i de nordligare breddgraderna, ta vara på det här fantastiska vädret. Det är första maj, solen skiner, fåglarna sjunger, och vem vet, imorgon kanske det snöar igen. 😄
Vi hörs snart igen, och tills dess, håll elden vid liv.
Lämna ett svar