Nu finns det något speciellt jag sitter och väntar på, den första snön. Vi har blivit lovade snö med jämna mellanrum dom senaste dagarna, men det verkar inte hända något. Men visst är det något alldeles speciellt med den där första snön. Den där morgonen då man drar undan gardinen och världen plötsligt ser… tyst ut.
Ljuden dämpas, ljuset reflekteras överallt, backen ser mjukare ut och luften får en sån där torr kyla som känns både ny och bekant på samma gång. Man vet att vintern är på väg, men det känns ändå alltid som en överraskning när den kommer.
Alla börjar genast tänka praktiskt, vinterdäcken, snöskyffeln, var är mössan som man svor att man skulle lägga på ett bra ställe förra våren? Men samtidigt smyger sig också något annat in, en barnslig förväntan. Det är något magiskt med det första vita täcket över marken, som om naturen själv tagit ett djupt andetag och dragit täcket över huvudet.
Jag brukar ta en liten promenad när den första snön lagt sig. Bara för att höra det där speciella ljudet av snö under kängorna, det där dova, torra knarrandet som berättar att temperaturen sjunkit tillräckligt. Skogen får en annan personlighet då. Den doftar annorlunda. Granarna ser tyngre ut, mossan gömmer sig, och hela världen känns lite mer stilla.
Ändå vet man att det inte är slutet på något, utan början. Vintern är på sitt sätt en nystart för oss som gillar att vara ute i naturen. Eldarna brinner klarare, kaffet smakar bättre, och man inser att varje liten stund ute betyder mer. Det är inte längre “bara en promenad”, det är en upptäcksfärd där små tassavtryck från skogens djur syns överallt.
Så, medan jag står vid fönstret och väntar på att snön ska lägga sig över marken tänker jag att det här, just det här, är varför man bor där man bor. För känslan av förändring. För den där påminnelsen om att årstiderna fortfarande rör sig, oavsett vad som händer på skärmarna och i sociala medier.
Det är snart dags att hitta fram vinterkläderna, vässa yxan, fylla vedkorgen och se till att bilen startar på morgonen. Vintern knackar strax på dörren, och jag tänker öppna med ett leende. 😁
Som en liten fotnot så kan jag säga att vi inte haft några rönnbär i träden nu i höst, vilket för tankarna till att detta blir en riktigt kall vinter… Vi får hoppas att jag har fel. Lite kyla är det inget fel på, men det finns en gräns även för mig. 😋
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar