Jag tror faktiskt att jag, för första gången på väldigt många år, inte kommer att köpa någon iPhone Pro-modell i år. Det känns nästan som ett brott mot traditionen. Jag har ju under många år gått direkt på Pro-modellerna utan att tveka. Inte för att jag egentligen behövt det, utan för att det alltid funnits någon tydlig anledning till varför den vanliga modellen inte riktigt räckte till. Men i år är det annorlunda. Jag tror att det här året markerar början på en ny era för iPhone, inte för att Pro-modellerna har blivit sämre, utan för att basmodellen har blivit så oerhört mycket bättre.
Minns du hur det var för bara några år sedan? Köpte man inte Pro-modellen så fick man en telefon med sämre skärm, sämre kameror, långsammare processor, och ibland till och med en helt annan konstruktion. Det kändes som att Apple medvetet höll tillbaka den vanliga modellen för att tvinga fram Pro-försäljningen. Man behöver inte vara geni för att lista ut att det var fallet, men det fungerade förstås också väldigt bra för Apple. Vi som brydde oss om teknik, kamera och byggkvalitet gick på Pro nästan per automatik, oavsett om vi var proffs eller inte.
Men nu är vi inte där längre. Det känns faktiskt som att Apple, för första gången på väldigt länge, har suddat ut gränsen mellan “vanlig” och “Pro” på ett sätt som nästan är svårt att motivera ekonomiskt. För vad får du egentligen för nästan dubbelt så mycket pengar?
I år är det nästan komiskt hur nära basmodellen ligger sin dyrare storebror. Samma chip, samma prestanda, samma möjligheter när det gäller Apple Intelligence, och en skärm som är så pass bra att du i praktiken inte märker någon skillnad i vardagen. Det här är en helt ny situation, förut var det självklart att Pro-modellen hade en tydlig fördel, men i år… inte riktigt.
Det är lätt att tänka “jo men kameran då?”, och ja, Pro har förstås en extra lins, bättre zoom och några finesser för proffsfotografer. Men handen på hjärtat – hur ofta använder du dem? För de allra flesta (inklusive mig själv) handlar fotografering med mobilen inte om att pressa gränserna för optik, utan om att fånga ögonblick snabbt och smidigt. Och det klarar även standardmodellen med bravur och har dessutom gjort detta i många år tidigare. I år är gränsen dessutom i princip obefintlig.
Jag är rätt så övertygad om att den här förändringen inte kom till av ren godhet. Apple har inte helt plötsligt blivit generösa och vill ge tillbaka till deras trogna kunder. De tvingades göra det. Till följd av deras egen utveckling. Apple Intelligence. Apples nya satsning på AI (eller “AI på Apples vis”) kräver enormt mycket resurser. Detta är uppenbart när man beta-testat funktionerna en längre tid. Minnesmängden, processorkraften och skärmens effektivitet är inte längre bara “lyx”. De är nödvändigheter för att kunna köra de nya funktionerna lokalt på enheten och samtidigt erbjuda en batteritid som går att leva med.
Apple inte vill begränsa deras AI till enbart dom allra dyraste modellerna vilket tvingade dom att göra även standardmodellen tillräckligt kraftfull. Resultatet? En basmodell som råkar vara lika snabb, lika modern och nästan lika framtidssäker som Pro-modellen, men till betydligt lägre pris. Apple är förstås inte omedvetna om vad dom gjort, vilket medfört att marknadsföringen för standard modellen varit lite “dämpad”. Pro modellen har fått rampljuset, även om Apple inte kan bromsa försäljningen av bas-modellen utan att bråka med deras största kundgrupp.
Det är nästan ironiskt. För samtidigt som den vanliga iPhone nu klarar nästan allt, har Pro-modellen gått i en riktning som känns allt mer nischad. Det handlar inte längre om att vara “bäst för alla”, utan snarare om att vara “mest för de få”. Matta färger, en extra kamera, något bättre skärm, visst, allt det där är trevligt. Men det är också kosmetiska förbättringar som inte förändrar upplevelsen i någon större grad. Jag börjar känna att Apple Pro-modellerna blivit lite som sportversionerna av familjebilar. Visst går de snabbare, men man kör ändå i samma köer, till samma jobb, på samma vägar, med samma hastighetsbegränsningar…
Förut kunde man motivera priset. Men när skillnaden i kronor nu närmar sig tiotusen mellan modellerna, måste man ställa sig frågan: vad får jag egentligen för pengarna? Om du verkligen behöver ProRAW-format, om du filmar mycket i ProRes, eller om du vill ha det absolut bästa som går att stoppa i fickan, absolut, då är Pro rätt val. Men om du mest scrollar, fotar familjen, svarar på mail, navigerar i bilen och betalar med Apple Pay, då är det väldigt svårt att hitta någon konkret anledning att dubbla sin uppgraderingskostnad i år.
Jag tycker det här är ett sundhetstecken. Tekniken har mognat. Det är inte längre uppenbart att dyrare betyder bättre upplevelse, vilket i sin tur känns lite befriande. Ja, jag brukar alltid köpa Pro. Men jag tror jag är färdig med den vanan nu. Tidigare var det alltid en känsla av att “jag vill ha det bästa Apple kan göra”, men nu känns det mer som att jag inte längre behöver betala för marginalförbättringar. Kanske viktigare och mer avgörande är att jag inte längre vill uppgradera bara för sakens skull.
Jag har nog kommit till den punkt där telefonen ska vara ett verktyg, inte en trofé. I det perspektivet blir det tydligt, det bästa köpet är inte längre den dyraste telefonen, utan den mest rimliga.
Jag tycker Apple är smarta. De vet att nästa stora steg för iPhone inte handlar om att lägga till fler kameror eller öka antalet pixlar. Det handlar om mjukvaran, om att göra telefonen mer intelligent, mer användbar, mer personlig. Apple Intelligence är början på den resan, och det kräver att alla nya modeller ligger på en gemensam hårdvarunivå. Man kan inte heller öka priset för att kompensera för den dyrare hårdvaran i basmodellen, då man inte vill tappa kunderna eller hålla kvar onödigt många på gammal hårdvara.
Jag tror att vi som användare också har förändrats. Den genomsnittliga användaren har tröttnat på att uppgradera varje år för att få 10% bättre kamera eller 15% snabbare CPU. Många vill ha långsiktighet, värde och stabilitet. Något som Apple också verkar ha insett. Om man ser på trenden framåt tror jag dessutom att nästa års bas-iPhone kommer vara nästan identisk med årets modell. Det betyder att den som köper en standard iPhone nu sannolikt har en telefon som kommer kännas modern i flera år framöver. Det kommer inte att vara värt att uppgradera från iPhone 17 till iPhone 18, jag har väldigt svårt att tro det i alla fall. Jag är ju inget orakel.
Det känns lite konstigt att säga det, men i år tror jag att den “vanliga” iPhone är den näst bästa affären man kan göra. Inte för att den är billigare, utan för att den är tillräckligt bra för att inte kännas billig. När skillnaden i upplevelse blir mindre än skillnaden i pris, då vet man att det har hänt något. Den bästa affären är förstås att behålla sin nuvarande iPhone, så länge den är en iPhone 14 eller nyare. Detta år gjorde Apple några förbättringar till Pro-serien, något som troligen kommer att spilla över till nästa års standard-serie, om vi har tur. Den bästa affären är troligen därför att inte göra någon affär överhuvudtaget i år, så länge man inte behöver det eftersom ens nuvarande telefon är helt slut.
För min egen del handlar det nog om att släppa tanken på att alltid behöva ha “det bästa”. Det bästa för mig just nu är balans mellan prestanda, pris och behov. Om jag har detta i åtanke så hamnar jag i år på den vanliga iPhone. Kanske till och med skippar jag att uppgradera helt, om jag ska vara ärlig. Det finns något skönt i att inse att tekniken äntligen har hunnit ifatt våra behov, inte tvärtom.
Så, för första gången på länge, tänker jag inte jaga efter Pro-loggan på baksidan. Jag vill bara ha en iPhone som fungerar bra, håller länge, och känns vettig i vardagen. Och just nu, 2025, är det faktiskt den vanliga modellen som gör det allra bäst.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar