Jag har fått in en intressant läsarfråga från Mats som berör ett ännu intressantare ämne, nämligen tystnaden. Mats skriver så här:
“Hallå Urban, jag har följt din blogg länge och tycker att du ofta skriver väldigt fint om naturen och tystnaden i naturen, hur den får dig att må bra och hur lugnet infinner sig när du är ute i skogen. Jag önskar att jag kunde känna samma sak, men för mig är det nästan tvärtom.
När jag går i en tyst skog blir jag orolig och spänd. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som att något saknas. Jag börjar känna mig illa till mods, nästan som att jag väntar på att något ska hända. Ibland måste jag till och med sätta på musik i hörlurarna för att stå ut med detta och för att inte få vad jag tror är panikkänslor.
Det har inte alltid varit så här. Jag kommer ihåg när jag var barn och tillbringade mycket tid ute i skogen bakom vårt hus. Vi byggde vindskydd och hade alltid roligt. Men nu när jag i vuxen ålder försöker uppleva naturen på nytt, så går det helt enkelt inte.
Jag undrar, varför är det så här? Varför känner jag mig obekväm i naturen när den verkar ha en så lugnande effekt på dig och så många andra?
Tack för en underbar blogg!
Hälsningar,
Mats”
Först och främst vill jag tacka Mats för frågan, den är både ärlig och viktig. Jag tror faktiskt att många känner igen sig i det han beskriver. Tystnaden kan vara överväldigande, särskilt när man inte är van vid den. För vissa känns det nästan som att något är fel när ljuden omkring slutar och det blir tyst. Men det är inte konstigt alls.
Det är faktiskt helt naturligt.
När vinden blåser, fåglarna kvittrar och träden rör sig, då går det säkert bättre. Det finns ett liv i ljuden som gör att hjärnan känner igen sig. Men när allt blir helt stilla, när skogen nästan håller andan, då händer något i oss som många inte kan rå för. En annan del av oss tar över, på gott och ont.
Varför gillar vi inte tystnad och stillhet?
I dagens värld finns det nästan ingen plats kvar där det är riktigt tyst förutom i skogen. Vi är omgivna av ljud, trafik, röster, notiser, musik, apparater, ventilation. Ett ständigt brus som vi knappt lägger märke till längre förrän det försvinner. När det väl gör det, uppstår ett slags vakuum som många upplever som obehaglig.
Det handlar i grund och botten om trygghet. Ljud är trygghet. I tusentals år har hjärnan lärt sig att stillhet kan betyda fara. Om skogen plötsligt tystnade, kunde det betyda att något rovdjur närmade sig. Den instinkten bär vi fortfarande med oss, även om farorna idag mest handlar om deadlines, inte vargar eller andra rovdjur.
Den moderna människan lever i ett konstant flöde av intryck, ett digitalt brus som dämpar våra naturliga instinkter. Vi vaknar till alarm, lyssnar på musik i bilen, arbetar med bakgrundsljud, kollar mobilen vid varje paus. Vi har vant oss vid att alltid vara “på”. Tystnad blir därför en kontrast, nästan som att någon rycker ur kontakten till världen, och det kan kännas skrämmande, för det lämnar oss ensamma med våra egna tankar.
Tystnaden kan förstås även kvävas genom att man distraherar hjärnan med att titta på bilder, läsa böcker, blogginlägg (som detta) och annat som gör att den inte blir passiv. Det behöver inte alltid handla om fysiska ljud, utan kan vara rena distraktioner.
Vad händer när det blir tyst?
När ljuden försvinner och distraktionerna är få börjar hjärnan genast söka efter något att fokusera på. Om inget finns, fyller den tomrummet själv, den är duktig på detta. Den fyller tomrummet med tankar, minnen, oro och kreativitet. Det är därför tystnad ibland känns obekväm, den blottar det som pågår inuti oss. Alla de där funderingarna som vi trycker undan i vardagens digitala brus kommer plötsligt upp till ytan.
Tystnaden konfronterar oss med oss själva. Det låter dramatiskt, men det är precis så det känns för många. Det finns inga distraktioner kvar, inga filter. Vi hör vår egen andning, våra egna hjärtslag, våra egna tankar. Det är ovant och just därför känns det ibland fel, trots att det egentligen är helt rätt och väldigt bra för vår utveckling.
Det ironiska är att samma teknik som idag skyddar oss från tystnaden och stillheten också skapar stressen vi försöker undvika. Vi flyr obehaget genom att fylla varje sekund med något, något som den moderna och smarta mobiltelefonen blivit extremt duktig på att göra, för hundratals miljoner av människor. Men i längden gör det oss bara mer rastlösa och mer beroende av digitalt brus för att hålla tystnaden borta.
Det är den moderna paradoxen: vi är ständigt uppkopplade, men sällan närvarande och medvetna.
Alla former av tystnad och stillhet är inte likadana. Det finns en konstgjord tystnad och en naturlig tystnad. Den konstgjorda, som i ett ljudisolerat rum, kan kännas kvävande och skapar ofta panik hos många människor. Den naturliga, som i skogen, är full av liv, bara på ett annat sätt. Ett sätt som man behöver välja sig vid.
Naturen är aldrig helt tyst. Det finns alltid små ljud, vinden i grenarna, fåglar, vatten som porlar. Det är ljud som vår hjärna känner igen som trygga, för de berättar att världen är som den ska. Det är därför naturens ljud faktiskt lugnar oss på riktigt. Forskning visar att blodtrycket sjunker och stressnivåerna minskar bara av att höra naturliga ljud.
När tystnaden känns obekväm i skogen, är det ofta inte naturen i sig som är problemet, utan vår ovana. Vi är så vana vid artificiellt ljud och digitala distraktioner att vi nästan har glömt hur naturlig stillhet låter. Om man inte hör naturen eller förstår dess signaler, så är risken stor att man upplever en känsla som kan kännas precis som i ett ljudisolerat rum. Nästan som panikkänslor.
Det Mats beskriver är något som många upplever. När skogen är stilla blir kroppen spänd, hjärtat slår snabbare och tankarna rusar. Man kan känna sig iakttagen och förföljd. Det är kroppens uråldriga varningssystem som går igång. Den säger: “Något är annorlunda, var beredd.” Men idag finns sällan något verkligt hot. Det är bara hjärnan som tolkar stillheten och avsaknaden av det vanliga bakgrundsljuden som något den inte förstår och gör sig beredd för att fly eller strida.
Det går dock att träna bort det. Precis som med allt annat handlar det om vana. Ju oftare man vistas i naturen och tystnaden, desto tryggare blir man i den. Första gångerna känns det konstigt, kanske till och med stressande. Men efter ett tag börjar man märka något annat, man hör detaljer som tidigare varit dolda. Knäppandet i träden, vinden som byter riktning, ett avlägset fågelrop.
När man slutar leta efter ljud och i stället börjar lyssna, händer något vackert. Tystnaden slutar vara tyst. Den blir ett landskap av små, lugna ljud som tillsammans skapar trygghet. Då försvinner obehaget, och man börjar längta tillbaka till det, hela tiden.
Tystnaden som lyxvara
I dagens samhälle har tystnad nästan blivit en bristvara. Det finns till och med spa och retreats som erbjuder “absolut stillhet”, till ett högt pris. Men egentligen finns den tillgänglig för alla, helt gratis. Det räcker att stänga av radion i bilen, lägga ifrån sig telefonen och bara sitta tyst en stund på en skogsväg utanför stan.
Tystnaden är inte tom. Den är full av utrymme, utrymme för tankar, för återhämtning, för klarhet. Man brukar säga att i musiken är det pauserna mellan tonerna som skapar känslan. Livet fungerar likadant. Om allt är fyllt av ljud och aktivitet finns ingen plats kvar för reflektion.
Det är därför tystnad ibland beskrivs som terapi. Psykologer använder något som kallas “terapeutisk tystnad”, vilket är de stunder då man inte säger något alls, utan låter tankarna landa. Det är ofta i de stunderna insikten och klarheten kommer. Detsamma gäller i naturen, när allt blir stilla och tyst, börjar man höra det som verkligen betyder något.
Hur man tränar sig i tystnad
Om du, som Mats, känner att tystnaden är svår, börja försiktigt. Du behöver inte sitta i en mörk skog och tvinga dig till lugn, det kommer aldrig att fungera. Testa istället små doser. Stäng av ljud en kort stund varje dag. Gå ut utan hörlurar. Låt samtal få tystna ibland. Stäng av TVn och slå av YouTube och sociala medier.
Efter ett tag märker du skillnaden. Andningen blir lugnare, tankarna mer ordnade. Tystnaden slutar vara något du måste stå ut med och blir istället något du söker dig till.
Det är som att återupptäcka en gammal vän du inte visste att du saknade.
Slutligen
Jag förstår att för många så låter det jag skriver som något konstigt och mystiskt. Kanske har man aldrig upplevt samma känslor som Mats och många andra har. Kanske har man upplevt samma känslor, men tycker att det låter konstigt och inte riktigt tror på anledningen bakom det hela.
Det viktigaste att förstå är att tystnad inte handlar om frånvaro av ljud, utan frånvaro av störning. Den är inte tomhet, den är närvaro. I en tid där allt går snabbt och varje ögonblick fylls av intryck, blir tystnaden ett sätt att återta kontrollen över sitt inre tempo och finna ett lugn.
Så nästa gång du känner att det blir för tyst, stanna kvar i den känslan en stund. Låt hjärnan vänja sig. Lyssna efter det lilla livet som alltid finns där, vinden, dina egna steg, dina hjärtslag.
För det är där, mitt i tystnaden, som själen hittar sitt andetag.
Hoppas att detta hjälper Mats, och alla andra, att förstå varför stillheten ibland känns svår, men också varför den är värd att återvända till. Ge det tid. Släpp taget om distraktionerna. Låt naturen göra det den alltid gjort så bra. Det är värt det. Tro mig.
Ha en jättebra dag så hörs vi snart igen.