Ulrika, en fjällvandrare från söder, skrev nyligen en fråga till mig rörande min utrustning och varför jag inte testar utrustning i någon större utsträckning. Om sanningen ska fram så trodde jag att det här var ett inlägg jag aldrig skulle skriva, att ingen egentligen bryr sig om det.
Jag håller med Ulrika i att jag faktiskt skriver otroligt lite om vilken specifik utrustning jag bär i skogen. Förutom min arbets/vardags EDC och detaljer runt denna, så är jag lite hemlig, det måste jag hålla med om. 😆
Det har dock en naturlig anledning och beror inte på att jag vill hålla information för mig själv. Den verkliga orsaken att jag inte skriver så mycket om min övriga utrustning beror på att jag hittat rätt för så länge sedan.
Under många år var en del av glädjen med friluftsliv att testa nytt. Ny kniv. Ny jacka. Ny ryggsäck. Nya material. Nya lösningar. Jag läste specifikationer som andra läser romaner. Jag jämförde gram, stålsorter och membran som om det faktiskt skulle förändra min upplevelse i skogen. Jag investerade i märken som Fjällräven, eftersom dom skulle vara bra. Något som i efterhand visade sig vara rätt så mycket slöseri med pengar.
Ibland hittade jag förstås något nytt, något som faktiskt var bättre. Men någonstans längs vägen började något förändras. Det var inte så att utrustningen blev sämre. Tvärtom. Den har aldrig varit mer tekniskt avancerad än nu. Aldrig lättare, starkare, mer vattentät, mer “optimerad”.
Problemet var att jag inte längre märkte någon verklig skillnad. Jag förstår att det låter som en klyscha, men eftersom jag använder mina saker i verkligheten, så är det också här som jag vill att skillnaden ska märkas. Inte på papper.
När den uråldriga ullen alltid verkar vara det bästa alternativet och man hela tiden investerar för att försöka matcha dess egenskaper, då har ens intresse förvandlats till vansinne. En virvel av kostnader som gör att garderoben fylls men inget används, eftersom det man redan hade var bättre. Det finns sällan någon anledning att använda något sämre, bara för sakens skull.
Efter tillräckligt många vintrar, tillräckligt många turer i -20 och -30, tillräckligt många promenader med hunden i snöstorm, tillräckligt med äventyr i skogen under årets alla cykler, så händer något. Man slutar experimentera, men inte för att man tappat intresset utan för att man hittat sitt system. Man vet helt enkelt vad som fungerar och vad som inte gör det.
Jag vet vilka lager som fungerar i olika temperaturer.
Jag vet vilken kniv som ligger rätt i handen och håller för det jag gör.
Jag vet vilken typ av handskar som håller värmen utan att bli klumpiga.
Jag vet hur mycket jag behöver bära, men framförallt hur lite.
Och när det sitter, då försvinner behovet av att ständigt uppgradera.
Det finns en märklig paradox i friluftsvärlden. Vi säger att vi vill komma närmare naturen,
men vi ägnar orimligt mycket tid åt att analysera prylar. Vi vill ha enkelhet, men vi skapar komplexa system av alternativ. Vi pratar om frihet, men fastnar i jämförelsetabeller.
Jag känner igen mig i det där. Jag har varit där, jag har skrivit om det, jag har uppskattat det. Men i takt med att jag blivit mer ute än online har perspektivet förändrats.
Det som förändrade mest var inte en ny jacka eller en ny kniv. Det var insikten att upplevelsen inte blir bättre av att utrustningen blir några procent effektivare.
Elden brinner lika fint om man gör den med en gammal kniv.
Skogen är lika tyst oavsett märke på mössan.
Promenaden blir inte djupare för att jackan är årets modell.
Det som däremot har förändrats för mig är min sinnesro.
När man slutar jaga nästa förbättring händer något. Man börjar använda det man har. Man börjar laga istället för att byta. Man börjar uppskatta patinan.
Sedan kommer vi till frågan om jag helt lagt av med att investera i nya saker. Om jag skulle svara ja på den frågan så skulle jag ljuga. Saken är den att allt slits. Teknik utvecklas. Ibland dyker något upp som faktiskt fyller en funktion jag saknar. Men skillnaden är att jag inte längre letar, utan väntar tills behovet uppstår.
Det är en enorm skillnad, psykiskt, men även i hur mycket pengar som blir kvar på kontot när månaden är slut. Den gång jag verkligen behöver något nytt så har jag råd att investera, eftersom jag inte längre “jagar draken” och försöker få bättre utrustning hela tiden. Min utrustning fungerar utsökt som den är, helt enkelt.
Mina investeringar i utrustning är därför otroligt minimala just nu. Jag har hittat det jag behöver. Trist men sant. Detta gör också att jag inte har något nytt att skriva om på just den fronten. Den gången jag har något att skriva om så kommer jag förstås att göra det också. Men just nu, i skrivande stund, så finns det ingenting jag längtar efter att kasta mina pengar på. 😄
Sist av allt så vill jag bara säga en viktig sak till Ulrika och alla andra som fjällvandrar. Min utrustning är inte lämplig för detta ändamål. Jag är en bushcrafter och min utrustning är ofta mer klumpig och mindre optimerad för långa färder i fjällvärlden. Istället för en Morakniv Garberg Grand så ska en vandrare ha en lätt och smidig kniv, som Eldris, Kansbol eller Risberg. Exempelvis. För mig spelar inte vikten på sakerna så stor roll, annat än att jag blir trött snabbare. 😆
Ha en riktigt bra dag!
Lämna ett svar