Det finns ord som väcker känslor. ”Frihet”, ”äventyr”, ”hem”, alla bär de på olika betydelser beroende på vem man frågar. Men få ord känns så laddade, och samtidigt så diffusa, som just ”vildmark”.
För en del är det en plats. För andra ett tillstånd. För vissa kanske bara en romantisk idé. Men för mig är vildmark något mer konkret. Vildmark är naturen i sin mest orörda form. Det är där djuren fortfarande styr sina egna liv, där människans fotavtryck är svagt, och där landskapet formar dig mer än du formar det.
Jag inser att det är ett ord jag kastar ur mig med jämna mellanrum, men aldrig riktigt har förklarat på ett mer övergripande sätt.
Jag bor själv norr om polcirkeln, där skogarna är djupa, myrarna vidsträckta och fjällen ligger tysta mot horisonten. Här finns områden där man kan gå i dagar utan att möta en annan människa. Här hörs rävarnas yl i fjärran, järvens tassar lämnar spår över snön och lavskrikor följer en genom skogen i hopp om en brödbit.
Är det vildmark? För mig, ja. Men jag inser också att begreppet är flytande beroende på var man kommer ifrån.
För någon som är uppväxt i en storstad kan en skogsdunge i utkanten av samhället kännas som vildmark. För en fjällvandrare från Schweiz kanske allt under trädgränsen är ”civiliserat”. Och för den som lever hela sitt liv med el, vatten och uppkoppling dygnet runt, kan känslan av att stå i en stuga utan el vara tillräckligt främmande för att uppfattas som vilt och avskärmat.
Otämjd natur – vildmarkens kärna
Jag brukar tänka att vildmark handlar om gränslöshet. Inte nödvändigtvis avstånd, men känslan av att naturen inte är formad efter människans vilja. En plats där vi är gäster, inte värdar.
I den meningen är vildmark inte nödvändigtvis orörd. Det är sällan något i vår värld är helt opåverkat längre. Det jag pratar om är att naturen är otämjd. Det finns en frihet i att naturen gör som den vill. Träden faller där de faller. Rovdjuren jagar där de jagar. Vädret gör ingen skillnad på folk och fä.
Det finns en sorts ödmjukhet i att vistas i sådana miljöer. Man slutar tro att man är huvudperson i sin egen berättelse. I stället blir man en del av något mycket större. En snöflinga i ett snöfall, en droppe i ett regnfall, en tillfällig gäst i ett evigt landskap.
Kulturens version av vildmark
Om man tittar på hur begreppet används i populärkulturen blir det snabbt tydligt att vildmark ofta används som kontrast mot civilisation. Det är där hjälten går vilse. Det är där äventyret börjar. Det är där man ska ”överleva”.
Men tvärt om mot hjälten i en film är vildmarken inte en plats där du är i centrum. Det är inte kuliss. Den finns där oavsett om du kommer på besök eller inte. Den kräver inget av dig, men den tar inte heller hänsyn till dina planer, och den bryr sig inte heller om ditt öde om du inte vet vad du gör.
Det är också därför jag har så stor respekt för de djur som lever där, tvärt om mot för mig, så är de inte på tillfälligt besök. De har gjort vildmarken till sitt hem. De navigerar i landskapet som vi navigerar i mataffären. De lever, dör, föder och jagar utan karta eller kompass. Det är deras plats, inte vår.
Vildmarken som känsla
I slutändan kanske vildmark inte bara är en plats, utan också en känsla. En känsla av att vara liten men levande. Av att inte riktigt veta vad som väntar bakom nästa kulle. Av att stå mitt i något som inte behöver dig, men där du ändå känner dig hemma.
För mig är det den känslan som får mig att återvända, gång på gång. Inte för att jag söker äventyr eller prestation, utan för att jag behöver den där påminnelsen om något större. Något vildare. Något som inte går att kontrollera.
Så vad betyder egentligen vildmark? Det beror som sagt på vem du frågar. Men för mig är det enkelt:
Vildmark är där vilda djur har sitt hem och vi bara är tillfälliga gäster.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar