Ibland behöver man inte det mest “taktiska” eller “idiotsäkra” för att få en perfekt dag i skogen. Ibland räcker det med doften av läder, känslan av välformat trä i handen och ljudet av en isborr som tuggar sig genom den sista vår-isen.
Vi har precis lagt en fantastisk dag bakom oss. Våren har äntligen hälsat på ordentligt här uppe, och med solen som värmde i ryggen tog jag med familjen ut i skogen för att fira att grillsäsongen är här på allvar.
I min ryggsäck brukar det ofta finnas plats för min Morakniv Garberg Grand, en kniv jag ofta kallar “idiotsäker” tack vare sitt oömma polymerhandtag och rostfria stål. Men idag fick den ligga kvar på hyllan och samla damm. Jag ville ha något annat. Jag ville ha knivar med lite mer själ.
Valet föll på två av mina absoluta favoriter inom klassisk bushcraft:
- Casström Lars Fält Knife (i kraftfullt Sleipner-stål).
- Karesuandokniven Galten Special Edition.
Båda knivarna är vänsterhängda, vilket gjorde att det blev lite ”snedbelastning” på bältet. Men det gick ändå bra. Galten väger typ ingenting och genom att använda en dangler på Lars Fält Kniven så hamnade den aldrig i vägen för något.
Dessa knivar representerar dock något genuint. De har handtag i vackert trä och vilar i rejäla läderslidor. Ja, de kräver lite mer kärlek och omsorg än en plastkniv, och nej, de tål kanske inte att glömmas kvar i en fuktig mossa utan konsekvenser, men känslan de ger vid användning är oslagbar.
Medan jag fokuserade på att hålla energin uppe hos sällskapet genom att förbereda en ordentlig grillglöd, tog sönerna hand om middagsanskaffningen. Det är något visst med att se nästa generation ta för sig av naturen. Genom envist is-pimplande lyckades de dra upp hela nio stycken abborrar. En imponerande fångst som satte guldkant på dagen.
Under tiden fick mina knivar bekänna färg. Casström-kniven, med sitt robusta Sleipner-stål, gjorde processen kort med veden för att skapa den perfekta glödbädden. Samtidigt fick Galten visa prov på sin finess vid småpyssel runt lägerelden.
Man kan fråga sig varför man väljer knivar med trähandtag och enklare stål när det finns moderna alternativ som i princip är underhållsfria. Svaret för mig är enkelt, nämligen användarglädje. Det finns en tillfredsställelse i att vårda ett naturmaterial. Att veta att kniven i bältet bara blir vackrare med åren, att lädret mjuknar och träet får patina. Det påminner oss om att vi är en del av naturen, inte bara besökare i den.
Idag var en sådan dag där allt stämde. Fisken nappade, solen strålade och verktygen i bältet kändes som en förlängning av handen snarare än bara redskap. Det krävs inga “överlevnadsknivar” i rymdmaterial för att njuta av en dag i den norrbottniska våren, det räcker gott med bra stål, gott sällskap och lite korvgrillning.
Nu laddar vi batterierna inför nästa tur. Hoppas ni också har haft möjlighet att komma ut i solen!
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar