Det har äntligen hänt. Efter veckor av mörker och väntan föll den första riktiga snön över Jokkmokk, och nu ligger ungefär två till tre decimeter vitt puder över skogar, stigar och tak. Det är något speciellt med den där första riktiga vinternatten, när ljuden dämpas och världen känns ny igen. Luften blir klarare, tankarna stillas och det känns som att tempot sjunker i hela kroppen.
Men samtidigt som snön förvandlar landskapet till något nästan magiskt, så påminns man snabbt om dess tyngd. Att ta sig fram på skogsstigar eller vägar som ännu inte trampats upp blir genast ett träningspass i sig. Man glömmer så lätt hur krävande det faktiskt är att gå i djup snö, hur benen snabbt protesterar och hur kylan kryper på när man stannar för länge.
Man glömmer även hur det är att gräva fram bilen efter nattens snöande, isiga rutor, kalla händer och frusna handbromsar. Saker som hör vintern till helt enkelt. Men det är samtidigt nu som vår äventyrsbil kommer till användning igen. Att ta sig fram på snöiga skogsvägar, vara först på gatorna på morgonen, innan första traktorföraren vaknat, det är inte längre något problem.
Även om vintern för med sig mycket saker som man ofta glömmer bort efter en varm sommar, så är det nog just det som gör vintern så speciell här uppe. Den är både vacker och utmanande, stillsam men krävande. Den tvingar en att sakta ner, att planera mer, att acceptera naturens villkor. Att gå till jobbet i låga skor är inte längre ett val, men det är samtidigt en möjlighet att använda sina dyra kängor istället. Dom där som legat i förrådet och väntat på sämre väder nästan ett helt år. 😅
Och kanske är det just därför vintern känns så välkommen, i alla fall för mig. När snön lagt sig och ljuset från pannlampan reflekteras i varje liten iskristall, blir till och med den mest välbekanta stigen något nytt. Det finns en sorts ro i att pulsa fram i tystnaden, att bara höra knarret under skorna och känna hur kylan från snön som faller biter mot kinderna.
Vintern i Jokkmokk är inte bara en årstid, det är en upplevelse. En påminnelse om att skönhet och svårighet ofta går hand i hand, och att naturen alltid har sista ordet.
Ha en jättebra dag så hörs vi snart igen.