Det är bara några dagar kvar till jul nu. Almanackan skriker det, Apple Music kantas av juliga låtar i skytteltrafik, och min to-do-lista blir längre för varje dag som går. Men ändå, där inne i bröstet där julkänslan brukar sitta och bubbla… Där är det tyst. Helt jävla tyst faktiskt.
Kanske beror det på min otroligt sega och utdragna influensa, som bokstavligen gjort allt vad den kunnat för att göra mitt liv till ett h-vete, men när jag tänker tillbaka så var det likadant förra året också.
Jag har försökt. Verkligen. Jag har tänt ljusen, spelat musiken (ja, även Mariah Carey), bakat pepparkakor som för övrigt inte blev så där jättebra. Jag har gått fram till granen och andats in doften, typ som man gjorde när man var liten och trodde att det skulle hjälpa. Men det är som att vänta på någon som inte dyker upp. Julkänslan svarar helt enkelt inte.
Det konstiga är att allt är på plats. Granen står där, klädd som den ska. Presenterna är inslagna (okej, några är inslagna). Julmaten är planerad. Utåt sett ser allt ut precis som det ska. Men någonstans har magin smugit sig iväg och jag har ingen aning om vart den tog vägen.
Kanske är det så här det blir när man blir äldre? När julen förvandlas från något magiskt till en checklista, från förväntansfull väntan till att koordinera tider och se till att alla kommer överens om när man ska träffas. Eller så är det bara ett av de där åren. De där åren när livet pågår så intensivt runt omkring att det inte blir plats för den där speciella känslan.
Jag brukar älska julen. Den där mjuka, varma känslan av samhörighet och tradition. Men i år känns det mest som stress och uppgifter. Och lite dåligt samvete över att jag inte känner som jag “borde” känna. Som att det är något fel på mig för att jag inte bara kan slå på en knapp och bli full av julstämning.
Men kanske är det okej ändå. Kanske kommer känslan smygande på julafton när allt är klart och man äntligen kan sjunka ner i soffan med en kopp glögg. Eller kanske inte. Och kanske är det faktiskt okej det också. Julen kommer ju ändå, med eller utan den där magiska känslan.
Ibland är det kanske tillräckligt att bara vara närvarande, att låta dagen komma som den kommer, utan krav på hur man ska känna eller vad som måste hända för att det ska vara “rätt”. Julen är ju barnens dag, inte dom vuxnas. Kanske är det mer sanning i den meningen än jag tidigare trott.
God jul, när den kommer!