Redan när jag funderade på titeln till detta inlägg så fick jag orden “I det enkla bor det vackra” i huvudet, ord från Ernst Kirchsteiger. Det är finns faktiskt något befriande med enkelhet. Jag märker det tydligt nu för tiden, både när jag packar väskan inför en tur i skogen och när jag står och funderar över vilken kniv jag ska ta med mig.
Förr brukade jag lägga alldeles för mycket energi på att välja. Jag jämförde stålsorter, räknade gram, mätte bladlängder och vägde för- och nackdelar med olika handtagsmaterial. Allt i jakten på den perfekta kniven.
Men med tiden har jag förstått att det där inte leder någonstans. Även om tekniken, materialen och designen utvecklas hela tiden, så är det inte där känslan sitter. Det som gör att man verkligen trivs med en kniv, eller med något verktyg överhuvudtaget, handlar inte om specifikationer. Det handlar om hur det känns när man använder det.
Jag minns en gång för länge sedan när jag hade med mig en av mina dyraste och mest tekniskt avancerade knivar på en längre tur. Den var tillverkad i ett tjockt superstål, CPM-S30V, ett namn som lät som något från ett rymdprogram i mina öron. Handtaget var maskinfräst ur micarta och bladet var slipat till perfektion. På pappret var det en dröm. Priset var så högt att jag lätt kunnat köpa en spelkonsol istället för den… Bara som referens.
Men där ute, när jag stod och försökte spänta ved i regnet, kändes den stel, kall och opersonlig. Den gjorde jobbet, visst, men jag fick ingen kontakt med kniven. Den var bara en “sak”, inte något personligt eller känslomässigt bra. Det kalla stålet mot min hand kändes väldigt tydligt och jag kunde inte hitta rätt vinklar för att få till bra fjäderstickor. Allt fungerade, men det kändes omständigt och konstigt.
Där och då fick jag min första smak av “dyrare är inte alltid bättre”. Men jag gav inte upp. Jag försökte fixa till kniven, ändra eggvinkel och putsa till handtaget för att göra den bekvämare. Inget fungerade. Det var som att den inte hade någon själ, om det låter vettigt. Det var som att tillverkaren inte hade någon aning om hur en kniv skulle fungera, eller vad man som användare letar efter. En otroligt udda känsla som hängde med mig hela dagen. Kanske just för att den var otroligt dyr.
Dagen efter bytte jag till min gamla Morakniv, den som hängt med mig på bältet i över ett decennium. Den var repig, lite slö, fläckig och full av minnen. Men det kändes som att arbeta med en gammal vän. Rörelserna satt i händerna utan att jag behövde tänka. Men det var just den känslan som gjorde hela skillnaden. Just där och då, insåg jag att en kniv inte bara är en kniv baserat på specifikationer och material, något som nu låter som en självklarhet, men som jag inte reflekterade över när jag köpte den dyra superkniven.
Samtidigt så är det troligen något som jag behöver få uppleva själv. Om jag INTE köpt den dyra kniven så hade jag troligen aldrig förstått skillnaden och känslan mellan dom båda knivarna i min hand. Jag hade troligen fortfarande suttit och funderat på att “uppgradera” till den dyra och mer tekniskt avancerade kniven, eftersom den uppenbarligen var bättre på alla sätt… på pappret.
Vi pratar ofta om teknik och material som om de vore lösningen på allt, men vi glömmer den mänskliga faktorn. Verktyg är till för människor. Människor fungerar på känsla. Inte på laboratorievärden. Om du tittar på en recension av en kniv som någon pratar om, vem som helst, så är det den personens känslor och upplevelser du får höra om. Enligt min erfarenhet så är det en kniv en högst personlig upplevelse som troligen inte gäller för dig, eftersom du garanterat har andra värderingar och känslor.
Den enkla kniven som gör allt
Om man tittar på klassiker som Morakniv, Opinel eller Victorinox, så är det tydligt att enkelhet inte betyder sämre. Tvärtom. Dessa knivar har överlevt generationer utan att egentligen förändras särskilt mycket, just för att de fungerar. En Morakniv med plastskaft och kolstål kostar knappt en hundralapp och går att hitta i nästan varje hushåll i Sverige. Den är inte ”taktisk”, den har inga exotiska material och inget marknadsföringssnack. Men den skär, hugger, täljer och håller. Den fungerar oavsett vem som håller i den.
Samma sak med Opinel. Ett trähandtag, en ringlåsning, ett tunt blad. Det är allt. Men den känns levande och blir bättre med tiden. När man öppnar den, hör klicket från låsringen och ser träet mörkna av användning, så finns det något där som ingen CNC-maskin kan återskapa.
Det är kanske därför jag tycker så mycket om Victorinox också. De gör inga revolutioner, bara små förbättringar i långsam takt och med stor eftertanke. Samma klassiska design, samma pålitlighet.
De litar på att känslan i verktyget ska tala för sig själv. Dom har inte fel.
Om du sitter och tänker att det låter otroligt tråkigt att fokusera på Opinel, Morakniv och Victorinox, så är det inte det jag försöker övertyga dig om. Det finns massor av exempel på enkel design som bara fungerar. Dom som ligger mig närmast till hands är dock dessa tre märken, eftersom dom har något gemensamt. Dom har alla överlevt tidens tand otroligt bra, utan att revolutionera marknaden på något sätt, utan genom att stå emot trender och utveckling på ett bra sätt.
Varför vi jagar det perfekta
Jag tror att vi människor har en tendens att förstöra enkelheten genom att vilja förbättra den.
När något fungerar, vill vi genast göra det bättre. Vi byter stål, lägger till detaljer, förfinar konstruktionen… Till slut står vi med något som på pappret är perfekt, men som i praktiken tappat sin själ och känsla.
Det påminner lite om hur mycket av friluftslivet har blivit. Vi pratar om ultralätta ryggsäckar, GPS-klockor, gasblandningar och supertält. Men frågar man de som verkligen älskar att vara ute, så handlar det sällan om prylar. Det handlar om lugnet, tystnaden, kaffet vid elden. Om att sitta där och bara känna sig som en del av något större.
Många av dom som jag följer på bloggar och YouTube, som kan klassas som experter inom friluftsliv och bushcraft, pratar i princip aldrig om märken och material. Man pratar om att använda knivar och saker, men otroligt sällan diskuteras något specifikt märke eller materialval.
Jag tycker det är uppfriskande och trevligt att slippa den biten. Helst om deras åsikter skiljer sig från mina, vilket kan skapa friktion och skifta fokus från det som egentligen betyder något. Upplevelsen och känslan.
Det tog mig lång tid att förstå att man inte behöver ha den bästa utrustningen för att få de bästa upplevelserna. Faktum är att det ofta är tvärtom. När man slutar jaga perfektion och börjar använda det man har, då händer något. Verktygen får historia, repor blir minnen och man börjar uppskatta det enkla.
Om du sitter och tänker “Men du har ju massor av dyra och avancerade knivar”, så har du fullkomligt rätt i det. Jag använder fortfarande avancerade knivar ibland, det är svårt att helt släppa sitt teknikintresse. Skillnaden är att jag inte längre jagar efter nya knivar och dom knivar jag fortfarande har kvar är sådana som jag använder och faktiskt trivs med.
Jag njuter mer av att plocka fram en sliten kniv och se hur den fortfarande fungerar precis som förr. Den behöver inte bevisa något. Den bara är. Det är kanske där kärnan i upplevelsen ligger. När man har en kniv som känns som en naturlig förlängning av handen, då är man färdig. Då spelar det ingen roll om bladet är i 14C28N eller CPM Magnacut, för känslan är densamma.
För mig har enkelhet blivit en sorts frihet. Det betyder att jag inte längre behöver fundera på om något är tillräckligt bra. Jag vet att det är det. Jag slipper bära med mig dubbla uppsättningar prylar ”för säkerhets skull”, och jag slipper tänka på att något skulle kunna gå sönder.
När man litar på sina enkla verktyg, kan man fokusera på upplevelsen istället.
Att stå där ute med en kopp kaffe, känna hur kylan biter i kinderna och veta att allt man behöver finns i fickan. En kniv, några tändstickor, en bit snöre, sen klarar man sig. Det är en väldigt speciell känsla som är svår att förmedla. Det finns samtidigt något djupt mänskligt i det. En sorts påminnelse om att vi inte behöver mer än så, det bästa verktyget vi äger sitter mellan våra axlar och tillsammans med även det enklast designade verktyget så blir det bra i slutänden.
Ha en jättebra dag så hörs vi snart igen.