För ett tag sedan berättade jag om hur jag blivit blåst på pengar av ett företag som visade sig vara… ja, vad egentligen? Först såg det ut som ett tyskt bolag. Men det visade sig snart vara registrerat i Storbritannien, och efter ytterligare efterforskning landade jag i sanningen: det hela var ett skal, en fasad, för ännu en kinesisk bluffverksamhet. En digital hägring med ett syfte – att lura till sig pengar från intet ont anande kunder som jag.
Det tokiga är att jag genast tänkte, “ah, fan vad dum jag är, jag får skylla mig själv”, men sedan flippade något i mig. Jag tänkte ta upp kampen och visa att jag inte ger mig i första taget. Ni som hängt med vet att jag startade en strid som gick över flera länder och med myndigheter inblandade överallt. En strid som jag först kände mig otroligt taggad över. “Nu jävlar… 🤬”… Eller hur?
Många har frågat mig vad som hänt sedan sist. Har jag fått pengarna tillbaka? Har någon ställts till svars?
Tyvärr är svaret lika kort som bittert: Ingenting har hänt.
Ni som hängt med vet att jag varit i ständig kontakt med Stripe – företaget som hanterade transaktionen. De var snabba med att försäkra mig om att de tar den här typen av bedrägerier “på största allvar”. Efter dagar av informationsutbyte gällande konton, tidpunkter, koder och annat bank-jox så kunde vi i alla fall konstatera att jag blivit lurad på pengarna. Det var faktiskt den mest frustrerande biten av det hela, att övertyga Stripe om att det överhuvudtaget fanns en transaktion till att börja med.
Stripes säkerhetsavdelning försäkrade mig om att en omfattande utredning har inletts och att de tänker “gå till botten med det”. Men i nästa andetag förklarade de att de inte kan ge mig någon information alls om vad som händer i ärendet. Sekretess, säger de. Processer. Juridiska skäl. Och medan bedragarna sitter på mina pengar och förmodligen redan har lagt dom på högen, får jag nöja mig med löften om åtgärder som jag aldrig får veta något om.
Föga förtroendeingivande, med andra ord…
Stripes säkerhetsavdelning rekommenderade slutligen att jag skulle kontakta min bank, Swedbank. Det gjorde jag förstås. Men där möttes jag av ett annat byråkratiskt käpphäst-svar: “Vi kan inte titta på detta förrän det gått minst 15 dagar.” Jag hänvisades till ett formulär som jag skulle fylla i, men efter ett tag så var det uppenbart att även här var det 15 dagars väntetid.
Så här sitter jag nu. I ett digitalt väntrum. En sorts modern version av att bli rånad på gatan, där rånaren glatt promenerar därifrån – och du själv får stå där och ringa olika kundtjänster som lägger över ansvaret på någon annan. Det sista du ser av dina pengar är rånarens rygg när han räknar dom och glatt skuttar vidare mot nästa offer.
Det började som en kamp mot nätbrott. En vilja att åtminstone göra något, hur litet det än var. Men nu… nu känns det mest som att jag försöker tigga tillbaka mina egna pengar. Inte av bedragarna – de är borta och dom vann – utan från mellanhänderna. Från banken eller från betaltjänsten. Det är som att försöka få plåster på såret istället för att få upprättelse. Kriminella får behålla bytet, och vi andra får nöja oss med vackra ord och obekväma tidsfrister.
Det är ganska sjukt när man tänker på det. Istället för att jaga problemet till dess källa, så “löser” man det genom att flytta pengar från ett annat konto, för att täcka hålet i systemet. Från någon annan som får bära förlusten. Det är som att brottet aldrig riktigt begicks – pengarna flyttade bara på sig. Och det, mina vänner, är varför de kriminella fortsätter. De vet att de spelar ett spel där de oftast vinner. Med tanke på att myndigheterna rycker på axlarna och säger “vad ska VI göra? Det är ett brott som uppenbarligen inte går att lösa…” så kan jag nästan höra dom kriminella skratta medan dom rullar i högar av pengar, pengar som smörjer kugghjulen i en kriminell maskin som bara växer sig större och starkare för varje dag, timme och minut.
Vi pratar om en bluff som kostade mig några tusenlappar. Visst, det svider. Men det är inte bara mig det drabbar. Föreställ dig att samma gäng driver 500 olika webbutiker. Bluffbutiker med lockande priser, proffsiga hemsidor och riktiga betalningslösningar hos etablerade betalföretag. Om varje butik lyckas lura bara fem personer om dagen – med i snitt 500 kronor per person – så pratar vi om 1,25 miljoner kronor om dagen. Varje dag.
Men låt mig zooma ut hur situationen ser ut egentligen, för det stannar inte där. De mest avancerade ligorna driver inte 500 webbshoppar. De driver fem tusen (5000). Låt det sjunka in. Då är vi plötsligt uppe i 12,5 miljoner kronor om dagen. Nästan en halv miljard kronor i månaden. Skattefritt. Spårlöst. Och medan de bygger sina digitala imperier av lögner, sitter vi andra fast i bankens telefonsluss-tegelverk och hoppas på ett mejl som aldrig kommer.
Dom 15 dagar som banken vill att man väntar gör nog att många helt enkelt skiter i att driva ärendet vidare, vilket förstås dom tjänar bra på. Men jag kommer inte att släppa denna boll, det lovar jag.
Det här är en industri. Organiserad, effektiv och hänsynslös. Och just nu – i den här stunden – finns det ingen riktig kraft som på allvar stoppar den. Tvärt om växer den starkare och mer säker för varje minut som går. Företag som Stripe erbjuder “återbetalningsskydd” åt företag, som gör att kunder som köpt något, inte kan kräva pengarna tillbaka. Detta är för att skydda företagen mot bluffar, där kunder köper en produkt, kräver pengarna tillbaka och behåller produkten i slutänden.
Det är ironiskt att detta öppnar upp för kriminella företag att stjäla pengar och se till att dom som blir lurade inte har någon möjlighet att få tillbaka pengarna heller. En slags försäkring för dom kriminella att pengarna verkligen kommer in och inte stoppas längs vägen. Väldigt smidigt, för deras skull.
Istället för att knyta näven i fickan, som en normal svensk, tänker jag inte vara tyst. För varje gång någon delar sin historia, varje gång vi lyfter fram hur systemet inte fungerar, så sätter vi ett ljus på det som annars sker i skuggorna.
Och det, om inget annat, är en bra början.
Som vanligt håller jag er uppdaterade, men tidsfristen hos Swedbank måste rulla färdigt innan jag kan slå klorna i detta igen.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.