”He does not speak, but the trees whisper his warnings.” – Victor Egbert, 1876
Det finns historier om jägare och skogsarbetare som svär sig ha sett en skugga röra sig i skogen, men aldrig sett skuggan röra på sig när dom tittat direkt mot den. Många känner en olustig känsla, en kall kår efter ryggraden. Alla dessa saker tror man är varningar från en av skogens bortglömda väktare.
Låt oss titta lite närmare på detta mytologiska och bortglömda väsen… Jag har även gjort en låt som du med fördel kan spela lite i bakgrunden, om du vill. 😊
Ursprunget
I de äldsta berättelserna sägs det att Mörkgrimmen, som den heter i Sverige, en gång var en människa. Det är dock oklart om det var en jägare, skogsvandrare eller en eremit som levde nära skogens hjärta. Det sägs att mannen i fråga kände varje träd, varje stig, varje ljud i nattmörkret. Men någonstans på vägen gjorde han ett misstag.
Kanske bröt han mot en uråldrig lag, kanske tog han mer än han gav tillbaka. Kanske var det inte hans val överhuvudtaget. Berättelserna säger att han var han den siste av sitt folk, en glömd skogsätt som en gång vördat naturen, tills människornas yxor och eld drev honom till vansinne.
Legenden skiljer sig åt.
Vissa säger att han gav sig själv till skogen för att den skulle överleva.
Andra säger att skogen tog honom, som hämnd för mänsklighetens svek.
Oavsett hur det skedde, så försvann han från världen av kött och blod, och blev något annat.
Mörkgrimmen i samiska sägner
Samerna vet att skogen har en själ, och att varje fjäll, sjö och träd bär på sin egen ande. Mörkgrimmen var en av de starkaste och mest fruktade andarna, en som inte kunde blidkas med vanliga offergåvor.
Samerna kallar honom inte Mörkgrimmen, men hans beskrivning är densamma som i de svenska och nordiska sagorna. En sällan sedd varelse som vakar över naturen, en som kommer när balansen hotas.
De äldsta nåjderna (de samiska shamanerna) kände till Mörkgrimmen. De kallade honom ”Čáhppadálkkas”, vilket kan översättas till ”mörka naturen”, en osynlig kraft som lever i skogens hjärta. Ibland visade han sig i skepnad av en stor svart varg, andra gånger som en högljudd vind genom fjällbjörkarna, men oftast bara som en känsla av att någon vakar på avstånd.
En gammal samisk legend berättar om en full jägare som sköt en ren utan att visa respekt för djurets ande. När han skulle ta köttet och skinnet märkte han att omgivningen plötsligt blivit tyst. Inga ljud, ingen vind, ingenting. Han kände en fruktansvärd kyla krypa över honom, trots att det var mitt i sommaren. Och sedan… såg han ögonen lysa vid en samling träd.
Han hade lämnat allt och sprungit hela vägen hem. Väl där så berättade han historien för sina vänner, som inte trodde på honom. Dagen efter så hade jägaren lugnat ned sig och begav sig ut i skogen för att ta vara på köttet och skinnet. När han inte kom tillbaka innan kvällen så började man söka efter honom. Hans spår hittades i mossan vid renens kropp. De gick i en cirkel runt renen, runt, runt… tills de bara slutade tvärt. Jägaren sågs aldrig mer.
De äldsta sade att han hade tagits av Čáhppadálkkas – eller förts bort till Skugglandet, en plats som inte tillhör vare sig de levande eller de döda.
Oftast så märktes platser där Čáhppadálkkas setts, genom att shamanerna ristade in mystiska tecken på trädstammarna. Det var tänkt att skydda platsen och dom som befann sig där, men det är osäkert om detta någonsin fungerat.
Forskare har på senare år upptäckt dessa inristningar träd här uppe i norr, men få har vetskapen bakom varför dom egentligen är där.
Är han en skugga eller en best?
De som har sett honom, och fortfarande kan tala om det, säger olika saker.
Några beskriver honom som en mörk gestalt, knappt skild från träden omkring honom. Som en skugga som rör sig när ingen tittar direkt på den.
Andra har sett ögonen. Glödande bärnstensgula eller isande blå, alltid stirrande från djupet av skogen. Dom beskrivs alltid som små, som att det bara är själva pupillerna i ögonen som lyser.
En del hävdar att han ibland har en varglik kropp, som en långsmal best med grova klor och mossa i pälsen, som om han vuxit ur själva marken.
Mörkgrimmens Lag
Mörkgrimmen är inte ond, så långt är dom flesta överens. Men han är heller inte god. Han bryr sig helt enkelt inte om människor, byar eller kungariken. Han vakar över skogen, över balansen, över det som funnits långt innan oss, och kommer finnas långt efter.
Enligt legenden så följer Mörkgrimmen regler, vilket han också gör utan nåd. De som bryter mot dem möter hans vrede och vad som händer sen är oklart. Vad man dock har kommit fram till är att reglerna är enligt följande:
Vad han verkar acceptera:
- Den som tar endast vad de behöver, och ger tillbaka.
- Den som ber om tillåtelse innan de fäller ett träd.
- Den som lämnar gåvor till skogen – en bit bröd, en slant, en viskning av respekt.
Vad han straffar:
- Den som fäller fler träd än nödvändigt.
- Den som jagar utan måtta
- Den som dödar för nöjes skull.
- Den som bränner skogen, eller drar in maskiner för att ta mer än naturen kan återhämta.
- Den som inte visar respekt för naturen.
De som bryter mot reglerna försvinner ofta spårlöst. De få som återvänder är förändrade. Stirrande, bleka, oförmögna att förklara vad de sett. Flera verkar ha klarat sig undan Mörkgrimmens vrede när dom upptäckt honom i tid, men sedan blivit bestraffade vid ett senare tillfälle, då han inväntat deras återkomst till skogen.
Vad man är överens om är att Mörkgrimmen inte lämnar skogen. Om man lyckats ta sig ut ur skogen så verkar han inte ha någon möjlighet att hämnas. Men han glömmer inte och som ett väsen så har han all tid i världen att invänta sin hämnd.
Man tror att på detta sätt har man fått höra många historier om Mörkgrimmen, även om i princip alla av dom som berättat historierna försvunnit på ett eller annat sätt.
Hur vet man att han är nära?
De som haft ett nära föreståndet möte med Mörkgrimmen har upptäckt att det finns tecken. Naturen själv försöker varna innan det är för sent att göra något åt det. Bland dessa tecken så finns det ett mönster, där flera vittnar om samma saker:
Djuren tystnar
Ingen fågelsång, inga insekter, inga ljud alls. Bara… en otäck tystnad.
Vinden dör ut
Ingen bris rör trädtopparna, men ändå känns luften tung och oftast riktigt kall. Många vittnar om att dom känt en kall bris gå igenom kroppen, men att ingen vind har berört träd eller något annat i närheten.
Ögon som lyser
Oftast två, men kanske fler. Stirrande, alltid stirrande. Oftast beskrivna som små prickar av ljus och sällan som tydligt lysande. Många beskriver dom som isande blåa, medan andra menar att dom är eldigt bärnstensfärgade eller blodröda. Dom verkar synas minst lika bra dag som natt.
Dimmans viskningar
Om det finns dimma i området så är det många som vittnat om viskningar och tal. Orden kan vara obegripliga, men alla är ense om att de låter som viskningar. Flera vittnar om att orden känns uråldriga, som om träden själva talar.
Sägnen lever kvar… och sprider sig
Det är inte bara i Sverige han finns. I England och Skottland, där uråldriga ekar står, har man hört historier om ”The Shadow Warden”, skuggornas väktare. I de amerikanska vildmarkerna talar vissa om ”The Forest Keeper”, en osynlig närvaro som orsakat många försvinnanden hos campare. I Rysslands taiga finns berättelser om ”Leshy”, en ande som straffar dem som skadar skogen.
Men alla dessa berättelser har samma kärna.
Det handlar om något som vakat över skogen längre än du och jag funnits här.
Något som ser och minns.
Något som inte förlåter lätt.
Och nästa gång du går ensam genom skogen, nästa gång tystnaden blir öronbedövande djup, och nästa gång du får den där obehagliga känslan av att någon tittar på dig… Kanske, bara kanske, står Mörkgrimmen i närheten och tittar på dig.
Frågan du måste ställa dig då är om du är skogens vän, eller fiende?
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.