Jag har sett och läst det mesta som går att se om LasseMajas Detektivbyrå. Böckerna, filmerna, serierna, kort sagt hela paketet. Det här radarparet brukar vara tryggt, förutsägbart och rätt charmigt i sin egen lilla genre. Därför blev chocken desto större när jag upptäckte “Maskoten som försvann” medan jag satt och bläddrade. Familjen slog sig ner framför filmen och nästan direkt insåg vi att det inte riktigt gick att lista ut vad vi tittade på.
Det här är nämligen inte en vanlig LasseMaja-film. Det är något helt annat. Och tyvärr något betydligt sämre.
Redan tidigt känns det som att filmen famlar efter en ny identitet. Mysdeckaren för barn verkar ha fått för sig att den ska vara både spännande på ett nästan obehagligt sätt och samtidigt ett tonårsdrama med blickar, svartsjuka och känslor som inte riktigt hör hemma i Valleby. Resultatet blir en märklig hybrid som mest påminner om Five Nights at Freddy’s. med jumpscares, höga ljudeffekter och utan någon tydlig målgrupp.
Maskoten i centrum för handlingen är i sig ett problem. Den är tänkt att vara lite kul, kanske småläskig, men landar istället i något som känns direkt malplacerat i LasseMajas annars ganska jordnära universum. Varje gång den dyker upp skiftar tonen från barnvänlig detektivhistoria till något som nästan försöker vara creepy. Precis som Five Nights At Freddys är den inte läskigt nog för att fungera som skräck, men samtidigt inte lekfull nog för att fungera som humor.
Den bara… skaver.
Som om detta inte vore nog trycker filmen hårt på ett slags spirande kärleksdrama. Blickar som dröjer för länge, missförstånd som känns tagna ur en helt annan film och konflikter som aldrig riktigt får någon tyngd. Det känns påklistrat, som om någon i produktionen varit rädd att barn inte längre klarar av en berättelse utan romantiska undertoner. För mig blir det mest pinsamt och stör rytmen i historien.
Det som alltid varit LasseMajas styrka, den smarta enkelheten, humorn, känslan av att mysteriet faktiskt står i centrum, hamnar här i bakgrunden. Själva deckargåtan känns nästan som en eftertanke. Ledtrådar dyker upp utan att bygga spänning, och upplösningen saknar den där tillfredsställande känslan av att allt faller på plats, eftersom vi som tittar knappt fått veta vad som står på.
Skådespelarna gör vad de kan, men de har inte mycket att jobba med. Dialogen känns ofta stel och onaturlig, som om replikerna skrivits för att passa en idé om hur ungdomar pratar, snarare än hur de faktiskt gör. Tempot är ojämnt, ibland segt, ibland stressat, utan någon tydlig anledning. Det är otroligt uppenbart att man försöker avleda tittaren genom att hitta på ledtrådar. Kanske för att slutet ska vara mer överraskande, men det lyckas inte riktigt.
Det här är en film som känns vilsen. Den vill vara modern, lite mörkare, lite tuffare, men glömmer på vägen varför LasseMaja fungerar överhuvudtaget. I sin iver att förnya tappar den bort sin själ.
För mig är Maskoten som försvann den klart svagaste filmatiseringen hittills. Inte för att den är offensiv eller katastrofalt dålig, utan för att den är så märkligt felkalibrerad. Den passar varken de yngre barnen som vill ha en trygg deckare, eller äldre tittare som söker något mer på riktigt.
Det här är LasseMaja som gått vilse i en tom nöjespark, blinkande lampor och konstiga maskotar med lysande ögon, tyvärr hittar den inte riktigt ut igen och lämnar tittaren otroligt besviken.
Betyg: 1,5 av 5
Ha en bra dag så hörs vi snart igen.