De flesta som följer mig vet att jag har en rejäl förkärlek för Spyderco Manix 2 (och dess storebror XL). Det är en kniv som i mitt tycke når nästintill perfektion när det gäller ergonomi och skärförmåga. Men jag är inte ensam om att tycka det, långt ifrån. Att hitta en Manix 2 i lager är numera nästan som att leta efter en nål i en höstack.
Att hitta en för “rätt pris” är dessutom ännu mer ovanligt, nästintill omöjligt.
När Spyderco lanserade sin “Salt”-version, anpassad för extrema miljöer och saltvatten, var jag först skeptisk. Jag bor trots allt mitt i fjällvärlden, så långt ifrån korrosivt havsvatten man kan komma. Men så hände något. Spyderco meddelade att stålet i den nya Manix 2 Salt skulle bli CPM Magnacut. Då åkte ögonbrynen upp direkt.
Jag fullkomligen älskar Magnacut. Efter att ha hårdtestat stålet i olika former kan jag konstatera att det levererar, varje gång. Plötsligt blev “Salt”-modellen ett absolut måste.
Men jakten blev lång. Sedan i början av första kvartalet 2025 letade jag sporadiskt utan framgång. De få exemplar som dök upp gick för hutlösa ockerpriser på 3 500 – 5 000 kronor. Vansinne, helt enkelt. Många var dessutom begagnade. Men jag gav inte upp. Jakten fortsatte i det tysta och sporadiskt eftersök skedde någon gång i veckan. Plötsligt dök Knivbutik.se upp på min radar, och döm om min förvåning när de hade en kvar i lager, för under 1 900 kr.
Jag i princip kastade mina pengar på dom och efter några nervösa dagar då jag väntade på “tyvärr så fanns den inte i lager”-meddelandet, så landade bekräftelsen i mejlkorgen. Sedan var den äntligen på väg. Redan där och då hade jag en stark känsla av att detta kommer bli den bästa Magnacut-kniven i min samling. Eric Glesser, ägare av Spyderco och designer av Manix 2, har garanterat sett till att CPM Magnacut stålet i Manix 2 Salt LW är inget mindre än perfekt balanserat och härdat.
Om du tänker “den svarta modellen av Manix 2 Salt har ju funnits ute på marknaden, i lager” så kan jag avslöja att den inte alls väckte mitt intresse. Tyvärr. Det tål att förtydligas. Jag ville absolut inte ha den svarta modellen, trots att den funnits tillgänglig i månader. Jag har nämligen svårt för bladbeläggningar om de inte fyller en konkret funktion. Om vi pratar om ett stål som rostar bara man andas på det, visst, då är en beläggning försvarbar. Men inte här.
Mina EDC knivar används mycket för matprepp och jag anser att beläggningar på bladet bara medför en kontamineringsrisk. Visst, vi pratar kanske om ytte-pytte-partiklar nu, men varför belägger man en kniv i detta stål överhuvudtaget? CPM Magnacut är i det närmaste immun mot rost. Att täcka ett sådant stål med DLC (Diamond Like Carbon) känns helt enkelt ologiskt.
Det andra som gör att jag undviker beläggningar där det går, beror på att repor och andra skador som dyker upp “längs vägen” syns otroligt mycket. Det går dessutom inte att polera bort skadorna utan att skada beläggningen ännu mer. Om man ska ha en brukskniv och vill att den ska se vettig ut efter ett tag, då ska man inte ha någon beläggning alls. Det är i alla fall min erfarenhet.
Den enda andra Manix 2-modellen i Magnacut är den gula Lightweight-versionen med “rent” blad. I min värld är den kombinationen, gult greppigt handtag och blänkande Magnacut stål, rent ut sagt brutalt läckert. Det är så en kniv ska se ut när stålet får tala för sig själv.
Som du kanske redan gissat så sitter jag med den i min hand i skrivande stund. Jag har faktiskt haft den i över en vecka redan och “tjuvstartat” med min standardiserade test av kniven. Jag kan avslöja att den står sig riktigt bra mot konkurrensen, men jag ska vänta lite med att presentera min recension av kniven.
Om vi ska vara ärliga så är det ju en Manix 2, Lightweight. Det som är speciellt är stålet och anpassningen “Salt”. Men i övrigt så är den ju precis som vilken annan LW modell som helst. Min fokus kommer därför att ligga på just det som gör Salt versionen speciell.
Om du är en av dem som ryggar tillbaka vid tanken på Spydercos LW-modeller (Lightweight), så låt mig ge dig ett nytt perspektiv. Jag har ägt flera och alltid varit nöjd, men jag erkänner att de tidigare hade en svaghet, de var nämligen nitade. Det gjorde underhåll, rengöring och modifiering till en utmaning. Det var också den primära anledningen att jag slutade använda mina LW och faktiskt sålde alla dessa Spyderco modeller.
Men Spyderco har lyssnat. Numera är även LW-modellerna helt skruvade, vilket förändrar allt. Att de dessutom lyckas få en så pass rejäl kniv som Manix 2 att väga in på runt blygsamma 85 gram är inget annat än en teknisk bedrift. Den försvinner i fickan och man glömmer ofta att den är med, trots dess rätt så fullstora storlek.
Den här kniven ska få bekänna färg under vårens och sommarens alla äventyr. Den kliver in som en pålitlig stand-in för min custom-version och tar en självklar plats i min dagliga EDC. Förvänta er en djupgående recension (och säkert en och annan video) så fort jag har testat den ordentligt.
Ha en riktigt bra dag, så hörs vi snart igen!
Lämna ett svar