Jag behövde en USB-C till USB-C kabel häromdagen. En enkel kabel. Något jag var säker på att jag hade massor av. Men ungefär 30 minuter senare satt jag på golvet i förrådet, omgiven av en sjö av kablar, och insåg en fruktansvärd sanning… Jag hade exakt noll USB-C till USB-C kablar.
Men vet ni vad jag hade?
- 23 USB-C till USB-A kablar
- 35 Lightning till USB-A kablar
- 27 Micro-USB till USB-A kablar (räknade faktiskt)
- 16 Mini-USB kablar till USB-A (vad använde jag dem till? Digitalkameror från 2007?)
- 8 iPhone 4-kablar med 30-pin kontakt (… jag har inget försvar)
- 13 SCART-kablar där standarden är för dålig för att ens användas idag
- Någonting som såg ut som det kom från Apollo-programmet
- Och en uppsjö med mystiska kablar där jag inte ens kunde identifiera vad som skulle sitta i vardera änden.
Men USB-C till USB-C? Nope. Den enda moderna kabeln jag faktiskt behövde? Fanns inte.
Jag tror i grund och botten att det är något fundamentalt fel med oss som jobbar med teknik. Vi kan inte slänga kablar. Det spelar ingen roll hur gamla de är, hur föråldrade, hur oanvändbara. Vi bara måste spara dem. I alla fall är det så för mig, jag ska nog inte dra alla andra över samma kant.
“Men tänk om jag behöver en sån här kabel någon gång!” tänker jag. Medan min logiska hjärna svarar: “Nej, Urban. Du kommer inte behöva en LPT parallellportkabel. Det är 2025. Den skrivaren dog för 16 år sedan. Släpp taget.”…
Du känner kanske till problemet. Det börjar oskyldigt. Du uppgraderar din telefon. Den nya har USB-C. Den gamla hade Lightning. Du lägger den gamla kabeln i en låda. “För backup,” säger du till dig själv. “Det är ju bra att ha.” Det är också väldigt bra att ha denna kabel, missförstå mig rätt. En. Kanske två för säkerhets skull. Men någonstans på vägen muterar “bra att ha” till “jag kan ALDRIG slänga någonting”. Och plötsligt har du 27 Micro-USB kablar trots att du inte ägt en enda enhet med Micro-USB på fem år.
Jag har tänkt mycket på varför jag gör så här och jag tror det handlar om trauma. Jag som växte upp med teknik på 80- och 90-talet vet hur det är när man behöver en specifik kabel och inte har den. På den tiden betydde det:
- En resa till Luleå (36 mil tur och retur)
- 200 kronor för en kabel som kostade 5 spänn att tillverka
- Eventuellt att vända tillbaka om den inte fanns i lager och acceptera att det kvar kört
Så jag utvecklade en försvarsmekanism som lyder: SPARA ALLTID KABLARNA.
Det låter förstås som att jag har ett ormbo av kablar överallt, men jag har faktiskt en hel låda dedikerad till kablar i förrådet. Den är sorterad i tre kategorier:
Kategori 1: “Moderna kablar jag använder”
- I princip helt tom. För alla kablar jag faktiskt använder sitter ju i saker redan.
Kategori 2: “Dessa kanske jag använder”
- USB-A till diverse grejer
- Laddare till prylar jag tror jag fortfarande äger
- HDMI-kablar (man har ju alltid för få HDMI-kablar… eller?)
Kategori 3: “Museumet”
- Allt annat
- Typ 90% av innehållet
- Kablar vars funktion är ett mysterium även för mig
- Saker med kontakter jag måste googla för att identifiera
Här är min teori: En kabel är “bra att ha” om sannolikheten att du behöver den inom 12 månader är över 10%. Micro-USB kabel när du har två enheter kvar med Micro-USB? Bra att ha. Micro-USB kabel nummer 27 när du inte ägt någonting med Micro-USB på tre år? Hamsteri.
Förstår ni vad som är värst? USB-C skulle lösa allt. En standard för att styra dem alla. En kontakt för att binda dem. Men gissa vad? Nu har jag börjat hamstra USB-C kablar istället. För “man vet ju aldrig vilken typ av USB-C protokoll man behöver”.
USB-C med Thunderbolt 3. USB-C med Thunderbolt 4.
USB-C med USB 3.2 Gen 2. USB-C med USB 3.2 Gen 2×2. USB-C med Power Delivery. USB-C som bara laddar… Det är som att tech-industrin såg mitt kabel-problem och tänkte: “Det här är inte komplicerat nog. Låt oss ge honom 47 varianter av exakt samma kontakt, men göra så att man ändå måste välja rätt för att det ska fungera korrekt!”
Efter min 30-minuters odyssé i kabelförrådet så kom jag till en insikt:
Jag måste städa. Jag måste slänga. Jag måste acceptera att FireWire är dött och kommer inte tillbaka, Ingen kommer ringa och säga “Hej, jag behöver akut låna en SCART-kabel”, Micro-USB kabel nummer 3-27 kommer aldrig användas och dom mystiska kablarna med de konstiga kontakterna? Dom vet inte ens jag vad dom är till. Varför är dom kvar överhuvudtaget?!?
Men vet ni vad? Jag kommer inte göra det med ett leende på läpparna. För direkt när jag kastat alla kablar, då dyker det upp en enhet som behöver precis den kabel jag precis kastade. Jag är 100% säker på detta. Så har det alltid varit.
Men någonstans måste jag ändå ta smällen och inse att ingen kommer att tillverka saker med Micro-USB eller Mini-USB längre. Gamla USB-C kablar med tjocklek som en sytråd kommer aldrig att användas igen och Scart, tja, det är bara att köpa nytt när/om man någonsin behöver denna kabel igen. Standarden har gått framåt så snabbt att kablarna troligen inte fungerar ändå, när dom behövs.
Så. Ta mitt råd och undvik att hamstra kablar, se över ditt teknikförråd och rensa bort skrotet du aldrig mer kommer att använda. Även om det känns tufft och du kommer troligen att sakna en kabel direkt när rensningen är över. 😅
Ha en bra dag så hörs vi snart igen.