Ja, jag vet. Igår skrev jag om att nöja sig med det man har. Om att sluta jaga nästa uppgradering. Om att inse att det man redan äger oftast är mer än tillräckligt.
Och här sitter jag nu med en iPhone 17 Pro Max.
Men till mitt försvar: den här uppgraderingen gjorde jag innan nyårslöftet. Det räknas inte. Eller hur? Eller…?
Varför uppgraderade jag egentligen?
Min iPhone 15 Pro Max fungerade perfekt. Snabb, bra kamera, inga problem. Men så började det. Först var det YouTube-videorna: “iPhone 17 Pro Max – Everything New!” och “Is It Worth The Upgrade?”. Sen var det nyhetssajterna som skrev om den nya designen i aluminium, ångkammare för kylning, bästa batteritiden någonsin…
Och så började jag rationalisera.
“Batteriet på 15:an håller inte hela dagen längre” (det gör det absolut, någon gång i månaden kollar jag bara för mycket media på telefonen).
“Kameran är ju betydligt bättre” (för de 10 bilder jag tar per månad?).
“Bättre andrahandsvärde om jag byter nu” (klassisk Apple-user-logik som aldrig verkar stämma).
Och så fanns det där andra argumentet, det jag inte riktigt vill erkänna: Jag ville bara ha den. För att det är nytt. För att det är en uppgradering. För att… ja, därför.
Så jag gjorde det. Köpte, bytte och där var jag. Ny telefon i handen, samma känsla som alltid: “Nu är allt perfekt.”
Vad är egentligen nytt?
Här kommer den ärliga genomgången efter en längre tids användning:
Batteritid: Ja, den är bättre. Märkbart bättre faktiskt. Jag kan komma igenom två dagar utan att tänka på laddning, även när jag använder telefonen mycket. Det är… skönt. Det enda konkreta som faktiskt gör skillnad i vardagen.
Kamera: Marginellt bättre i vissa situationer. Särskilt i svagt ljus. Men 15 Pro Max tog redan riktigt bra bilder. De flesta skulle inte se skillnad på mina bilder. Jag ser knappt skillnad själv.
Prestanda: Telefonen är snabbare. Typ. Men 15 Pro Max var redan så pass snabb att jag aldrig väntade på något. Vad spelar det för roll om en app öppnas på 0,3 sekunder istället för 0,4 sekunder? Ingenting. Det spelar ingen roll. Ändå är det rent tekniskt 33% snabbare, vilket garanterat skulle dyka upp i marknadsföringen.
Design: Aluminium istället för titan, större kamera-bump på baksidan. Ser i övrigt typ likadan ut. Ingen jag träffat har lagt märke till att jag bytt telefon överhuvudtaget.
Nya funktioner: Nä. Kortfattat. I praktiken använder jag samma appar, samma funktioner, samma allt som innan.
Apple-ekosystemet: Bekvämlighet och fälla på samma gång
Här är grejen med Apple. De är så jävla bra på att skapa ett ekosystem som bara funkar.
Jag har iPhone, Apple Watch, AirPods, MacBook, iPad. HomePods. HomeKit. AirTags. Allt pratar med varandra. Jag börjar skriva något på telefonen och fortsätter på datorn. Jag får ett samtal och kan svara i headsetet. Bilder synkar automatiskt. Lösenord finns överallt.
Jag kan fråga Siri: “Var är mina nycklar” och få ett svar inom någon sekund, jag kan styra massor av aspekter i hemmet via HomePods och HomeKit… Det är magiskt när det funkar.
Men det är också en fälla. För när man väl är inne i ekosystemet är det svårt att gå ur. Och Apple vet det. De vet att när du väl har investerat i deras produkter, når du en punkt där det nästan känns irrationellt att inte uppgradera till nästa iPhone. För det funkar ju redan med allt annat du har.
De släpper en ny telefon varje år. Och varje år får de mig att tro att jag behöver den. Inte för att den gör något revolutionerande nytt. Utan för att det är… nästa. Det är uppgraderingen. Det är evolution, inte revolution.
Och jag går på det. Om och om igen.
I och med att jag skippade iPhone 16-serien helt och hållet så visar det på att jag faktiskt börjat lugna ned mig på iPhone fronten. Det finns en stor risk att min iPhone 17 Pro Max hänger med tills iPhone 19 eller 20 släpps, bara för att skillnaderna mellan telefonerna inte är tillräckligt stor för att motivera en uppgradering.
Så, var det värt det?
Ärligt svar? Nej. Inte riktigt.
Batteritiden är bra. Det är skönt. Men var det värt 18.000 kr? När min 15 Pro Max fungerade alldeles utmärkt?
Förmodligen inte.
Det bevisar ju exakt det jag skrev om igår. Vi jagar uppgraderingar inte för att vi behöver dem, utan för att vi vill ha dem. För att det är spännande. För att det är nytt. För att vi tror att nästa grej ska göra allt bättre.
Men livet blev inte bättre med iPhone 17 Pro Max. Jag tar inte bättre bilder. Jag är inte mer produktiv. Jag upplever inte mer eller har roligare. Jag har bara en något snabbare telefon med lite bättre batteri.
Och till hösten kommer Apple släppa iPhone 18. Och jag kommer förmodligen sitta och titta på keynoten. Och en liten del av mig kommer tänka “tänk om…”.
Men den här gången ska jag försöka komma ihåg det här inlägget. Komma ihåg att skillnaden mellan 15 och 17 var minimal. Att det jag har är mer än tillräckligt.
Att nästa uppgradering, precis som alla tidigare, kommer kännas fantastisk i två veckor och sen bara bli… en telefon.
Lärdomen
Om något är det här den perfekta case studyn för mitt nyårslöfte. Jag uppgraderade från något som fungerade perfekt till något som fungerar… lite mer perfekt. Och för den skillnaden betalade jag tusentals kronor och spenderade timmar på att sätta upp telefonen, flytta över saker, vänja mig vid små skillnader som inte spelar någon roll.
Nästa gång någon frågar mig om de ska uppgradera från en relativt ny iPhone till den senaste, vet jag vad jag ska säga: “Behöver du bättre batteritid så pass mycket att det är värt pengarna? Annars, nej.”
För det är det enda som egentligen räknas och har räknats dom senaste 3-4 åren.
Resten är bara marketing.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.