Det finns något nästan poetiskt i att ligga däckad just när hösten är som vackrast. Löven brinner i gult och rött, luften är klar och hög… och jag ligger under en filt och svettas och fryser om vartannat. Stirrandes på en halvfylld tekopp som kallnade för tre timmar sedan.
Jag hade tänkt elda, gå ut och testa lite nya idéer, kanske skriva vidare på ett knivtest eller två. Men istället blev det ett test av något helt annat: kroppens motståndskraft mot virus. Spoiler alert, den fick underkänt.
Det märkliga är att när man är sjuk börjar man längta efter det där enkla. Att bara kunna gå ut och känna frisk luft mot kinden, eller stå vid elden och höra veden spraka. Man inser hur mycket man tar för givet – till och med att kunna böja sig ner och knyta skorna utan att det känns som ett träningspass. 🥵
Men det finns en charm i det också. När man tvingas sakta ner, får man tid att tänka. Man börjar planera nästa tur, nästa kopp kaffe i skogen, nästa gång man ska få känna rökdoften i jackan igen.
Så ja, just nu är jag sjuk, trött och lite ynklig. Men när febern släpper och jag står där ute igen, med andedräkten som ryker i kylan och kniven i handen, då kommer jag uppskatta det mer än någonsin.
Och tills dess… får jag nöja mig med att tälja fram fantasin istället. I soffan. Mellan hostningarna.
Ha en bra dag.