(Om ni känner igen personen på bilden så förstår ni skämtet, om inte får ni ledtrådar längre ned.)
Jag tror vi alla har varit där. Man sitter hemma och lovar sig själv dyrt och heligt att nu får det faktiskt vara slut på knivköpandet. Lådan är redan sprängfull, och den där lilla rösten i bakhuvudet påminner ständigt om att det kanske vore mer produktivt att fokusera på något annat. Men så dyker den upp. Den där kniven som liksom bara ropar på en. Den som får alla löften att försvinna på en sekund. För mig var det Kizer Buddy.
Det började med utseendet. Jag råkade se modellen i genomskinlig akryl (den finns i många fler), och det var kört direkt. Handtaget är helt klart något utöver det vanliga – nästan futuristiskt i sin stil. Och mitt i det klara, rena och glasaktiga handtaget, så finns det ett tassavtryck.
Små detaljer som detta är ofta det som gör att en kniv går från att vara “bara en kniv” till att bli ett måste-ha-föremål för mig. Den ser både lekfull och unik ut, samtidigt som den ändå är en fullt kapabel EDC-kniv.
Men Buddy är inte bara snygg. Den är också byggd i ett stål som jag länge varit nyfiken på, nämligen AEB-L. För den som inte känner till det så är AEB-L faktiskt ett gammalt stål – riktigt gammalt om man jämför med dagens moderna “superstål”. Det utvecklades av Uddeholm redan på 1960-talet, i första hand för att användas i rakblad. Tanken var att skapa ett rostfritt stål som kunde slipas till en extremt fin egg, samtidigt som det behöll en bra balans mellan styrka och seghet. Och här snackar vi verkligen precision. Ett rakblad är trots allt en tunn liten stålbit som måste hålla en vass egg nog för att skära hårstrån utan att slitas ner direkt.
Det roliga är att AEB-L, trots sin ålder, fortfarande är otroligt uppskattat bland moderna knivmakare. Faktum är att många anser att det är ett av de absolut bästa stålen för köksknivar, just för att det går att slipa så lätt, och för att det kan bli så löjligt vasst. När man pratar med knivmakare så nämns ofta AEB-L som “det gamla stålet som vägrar dö”, och det finns en anledning till det. Det har helt enkelt egenskaper som är tidlösa.
För mig gör det Kizer Buddy extra spännande. Jag får inte bara en ny fast-blads EDC i en design som sticker ut, jag får också möjligheten att faktiskt använda och testa AEB-L i vardagen. Hur håller det sig mot de mer moderna pulverstålen? Är det så lättslipat som alla säger? Kommer jag märka skillnad i skärpa över tid? Alla de här frågorna gör att kniven blir mer än bara ett samlarobjekt. Det blir ett litet experiment, ett sätt att nörda ner sig i både historia och funktion än en gång.
Och det är nog just det som är charmen. Man kan lova och svära på att man ska hålla igen på knivköpandet, men när en modell dyker upp som lyckas kombinera lekfull design med klassisk stålnostalgi – då är det nästan omöjligt att stå emot. Jag menar, hur ofta får man chansen att bära med sig en liten bit metallurgisk historia i fickan, i form av en kniv som både ser kul ut och fungerar i praktiken?
Så ja, jag bröt löftet. Igen. Men den här gången känns det faktiskt inte som slöseri, utan som ett sätt att påminna mig själv om varför knivar fascinerar mig från första början. För det handlar inte bara om att skära snöre, öppna paket eller tälja en pinne vid lägerelden. Det handlar om känslan, historien, materialet, och den där barnsliga glädjen när man får hålla något i handen som känns både nytt och bekant på samma gång.
Kizer Buddy i akryl med tassavtryck och AEB-L stål är för mig just det – nytta med nöje, och en perfekt ursäkt att fortsätta nörda ner mig i knivarnas underbara värld.
Och för den som verkligen vill grotta ner sig lite extra i stålnörderiet så kan vi jämföra AEB-L med några andra populära alternativ. Om man ställer det bredvid exempelvis 14C28N (Sandvik) så ser man att båda är konstruerade med ungefär samma mål: rostfria stål som går att härda relativt högt och ändå hålla en tunn egg. Skillnaden är att 14C28N är något modernare och har lite mer kväve i sig, vilket ger något bättre korrosionsmotstånd. Däremot upplever många att AEB-L kan bli ännu vassare och få en mer “rakbladslik” egg. Jämför man istället med VG10 (japanskt stål) så får man ett stål som är hårdare och har högre vanadiumhalt, vilket ger bättre slitstyrka men också gör det lite sprödare och betydligt jobbigare att slipa. Här blir AEB-L som en sorts gyllene medelväg – det kanske inte håller eggen lika länge som VG10, men det är mycket trevligare att underhålla och ger en egg som kan bli rakbladsvass på nolltid.
Kort sagt: AEB-L är som en påminnelse om att nytt inte alltid betyder bättre. I en värld där alla pratar pulverstål och avancerade legeringar så kan ett “enkelt” stål från 60-talet fortfarande stå sig otroligt bra. Det är lite som att jämföra en klassisk morakniv med en modern supertaktisk fällkniv – båda har sin plats, men den gamla trotjänaren kan fortfarande göra jobbet bättre än man tror.
Jag återkommer förstås när jag fått chansen att testa och utvärdera kniven, men givetvis kommer även en full recension om några veckor. Problemet med denna kniv var att den var slutsåld överallt där jag normalt handlar knivar i EU, så jag fick importera den från en butik jag inte vet så mycket om, vilket både gjorde den dyrare och dessutom kan jag få vänta rätt så länge på att få den.
Vi får se hur det går. Men den ska i alla fall vara på väg redan, om jag har tur.
När det gäller titelbilden så kan jag ge lite fler ledtrådar. Jag sitter här och skriver om min nya Kizer Buddy, vilket får mig att känna som att jag får en liten “rock’n’roll-kniv” i samlingen. För visst är det lite That’ll Be the Day när man lovar att inte köpa fler knivar – och ändå gör det. Min Buddy spelar inte gitarr, men den kommer garanterat att spela en huvudroll i många framtida äventyr. Nu får du inte fler ledtrådar och borde veta med 100% säkerhet vem som är på bilden. 😄
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.