Dimman ligger tung över marken den här morgonen.
Inte som ett täcke, utan som en stilla andning, eller
ett osynligt väsen som rör sig mellan stammarna.
Ljuset är blekt, nästan blått, och solen försöker förgäves tränga igenom det grå.
Allting är dämpat: ljuden, färgerna, tankarna.
Till och med fåglarna verkar ha dragit sig undan för att ge plats åt tystnaden.
Jag står stilla en stund och bara tittar och andas.
Tallarna sträcker sig raka och stolta,
som pelare i ett tempel byggt av tid och väder.
På marken ligger ett tunt täcke av mossa,
genombrutet av lingonris och några envisa tuvor av renlav.
Varje droppe på barren glimmar som glas i det dämpade morgonljuset.
Det är kallt nog för att andedräkten ska synas,
men inte så kallt att det känns obehagligt, bara friskt, som ett löfte om höst.
Jag börjar gå långsamt.
Stegen dämpas av mossan, och världen känns så märkligt nära.
Avstånd upphör att existera i dimma,
allt smälter samman till ett rum utan väggar,
där man lika gärna kan vandra i tankarna som i verkligheten.
Jag känner doften av fuktigt barr, jord och svamp.
Den där doften som inte går att beskriva, bara känna igen.
Om någon frågade hur skogen egentligen luktar,
skulle jag bara peka hit och säga: “Så här.”
Efter en stund hittar jag en plats mellan några gamla stammar.
En bit av marken är lite torrare, och här känns det rätt att slå mig ner.
Jag tar av mig ryggsäcken, känner hur axlarna slappnar av.
Den där lilla pausen när man sätter sig första gången på morgonen,
innan kaffet ens är på gång, den är i det närmaste helig.
Jag plockar fram kniven, min Morakniv Garberg Grand.
Den känns kall och trygg i handen,
som en gammal vän man inte behöver prata med för att förstå.
Det är något med stålets enkelhet som passar den här miljön.
Inga onödiga detaljer, bara funktion.
Ett par drag längs en kvist,
tunna fjäderstickor som växer fram under tummen.
Ljudet av stål mot trä är nästan hypnotiskt och lugnande.
Veden är fuktig, men inte hopplös.
Det krävs bara tålamod, som så mycket annat i naturen.
Elden tar sig sakta, först som ett svagt knaster,
sedan som ett varmt, orange sken som bryter igenom det grå.
Gnistor stiger mot himlen och försvinner in i dimman,
som små stjärnor som tappat bort sig på vägen hem.
När kaffepannan börjar puttra,
bryts tystnaden för första gången på riktigt.
Det låter nästan högt, trots att det bara är ett stilla bubbel.
Doften av rök och kokkaffe blandas i luften,
och för ett ögonblick känns allting precis som det ska vara.
Ingen stress, ingen brådska, bara värme, skog och stål.
Jag sitter där och tittar in i elden.
Dimman ligger fortfarande kvar mellan träden,
men ljuset har förändrats.
Solen har letat sig fram en bit, och marken glimmar som av silver.
Det är i de här ögonblicken jag förstår varför jag dras hit gång på gång.
Inte för äventyret, inte för prestationen,
utan för de små stunderna av stillhet mitt i det vilda.
Kniven, kaffet, elden – de är bara verktyg.
Men tillsammans blir de något större.
De blir en ritual, ett sätt att påminna sig själv om att livet inte måste vara komplicerat.
Att det räcker med lite stål, lite ved och en stunds tystnad för att hitta sig själv igen.
Skogen kräver inget av mig.
Den låter mig bara vara, på sitt eget tysta sätt.
Och kanske är det just därför jag älskar den –
för att den inte försöker imponera, inte förändras,
utan bara står där, stolt och stilla,
med dimman dansande mellan tallarna.
Det finns något djupt läkande i att börja dagen på det här sättet.
Inget skärmblått ljus, inga notiser, inga röster – bara naturens egna ljud.
Jag tror att vi alla mår bättre av att ibland låta världen gå på lågvarv.
Att sitta där med en kopp kaffe och se dimman lätta över marken
är som att få starta om hjärnan, på riktigt.
Kniven jag använde den här morgonen var min Garberg Grand,
den hade rätt känsla och design för att passa in väldigt bra.
Den låg bra i handen, bet i veden utan krångel,
och gjorde precis det den skulle – varken mer eller mindre.
Det är så jag tycker att ett verktyg ska vara.
När man sitter där med kaffet i handen och ser elden fladdra,
spelar logotyper och prislappar egentligen ingen roll.
Det enda som betyder något är att man litar på det man håller i,
vilket jag gör.
Så, om du får chansen: gå ut en dimmig morgon.
Ta med dig en kniv, ett eldstål och lite kaffe.
Sätt dig ner någonstans där tystnaden bor,
och se vad som händer när världen stannar för en stund.
Jag lovar, du kommer inte ångra det.
När kaffet är urdrucket och elden falnat,
packar man sakta ihop.
Kniven tillbaka i slidan, kåsan i ryggsäcken,
och en stilla vandring tillbaka till bilen.
Ljudet av bildörren som stängs. motorn startar,
och tystnaden byts mot det välbekanta mullret från Hiluxen.
Vägen hem känns alltid lite längre än vägen ut.
Inte för att den faktiskt är det,
utan för att skogen har en märklig förmåga att dra ner pulsen,
och verkligheten där ute går i ett annat tempo.
Man känner det tydligt, särskilt de första kilometrarna längs vägen.
När man sedan återgår till vardagen,
blir skogen så lätt något avlägset.
Som en dröm man försöker minnas men inte riktigt kan hålla fast vid.
Trots att den egentligen finns där,
runt knuten, redo att ta emot en när man behöver det igen.
Och det är kanske det som är det fina.
Att skogen inte kräver något, den väntar bara tålmodigt,
tills man kommer tillbaka.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.