Ibland händer det mest oväntade när man bara gör det man alltid gör. Jag och min fru var ute på en helt vanlig promenad med Ludde, vår hund, när vi plötsligt fick syn på något vi aldrig lagt märke till tidigare. På andra sidan av ett dike slingrade sig en smal stig, nästan helt överväxt och dold, som om den väntade på att bli upptäckt.
Nyfikna som vi är, bestämde vi oss för att ta reda på vart den ledde. Och det blev början på en liten upptäcktsfärd, mitt i vår egen hembygd.
Stigen tog oss genom en tät skog, där mossan låg tjock och mjuk som en grön matta under våra fötter. Gamla träd reste sig runt omkring oss, knotiga och tysta, nästan som väktare från en annan tid. Ljuset silades ner i små strålar mellan grenarna, och det var som att vi plötsligt klev rakt in i en sagovärld.
Efter en stund öppnade skogen upp sig, och vi stod vid kanten av en stilla sjö. Vattnet låg spegelblankt, och det enda som hördes var fågelsången och Luddes tassar mot marken när han ivrigt grävde efter något som luktade gott. Det var en sån där plats som känns både hemlig och självklar på samma gång – som om den alltid funnits där och väntat på att bli funnen.
Vi hittade även bär, som växte som lingon, men var större och gul/orange i färgen. Dom såg nästan ut som nypon. Innan jag hann göra något så hade Ludde tuggat i sig flera från backen vilket fick oss att börja söka efter vad det var för bär. Mest för att lugna våra nerver över att Ludde ätit något som kunde vara potentiellt farligt.
Det visade sig vara Hönsbär, något jag aldrig tidigare hört talas om eller ens sett på bild. Det var vanligt som hönsfoder tidigare, varav den fått dess namn ifrån. Lättade över att det inte var något farligt så fortsatte vi vår vandring.
På en sten längre in i skogen såg jag något som glimmade mot en av solstrålarna som hittat sin väg genom grenarna ovan, så vi gick och undersökte vad det var. Det visade sig vara den övre delen av en termosflaska, du vet, den där toppen man kan använda som mugg. Troligen hade någon suttit på stenen och reflekterat över naturen och sedan glömt bort den.
Trots att den såg väldigt nyligen lämnad ut och fortfarande blank och fin på utsidan, så visade det sig att mossa hade växt runt om den och vattnet som fyllde den hade nog varit där i många långa år.
Men denna sagolika och natursköna plats fick oss att tänka på hur lätt det är att tro att man känner till allt om platsen där man bor. Men sanningen är att det alltid finns mer att upptäcka, så länge man håller ögonen öppna och låter nyfikenheten styra stegen.
Ibland behöver man inte planera stora äventyr eller resa långt bort för att uppleva något nytt. Det räcker att följa nyfikenheten en liten bit utanför vardagens invanda väg. Och för oss blev det den där dolda stigen på andra sidan diket – en påminnelse om att små överraskningar kan vänta precis runt hörnet, även när man tror att man känner till varje vrå.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen. 😊