Om det finns en egenskap i en kniv som ironiskt nog inte prioriteras högt nog så är det hur bra den skär. Jag förstår att det låter lite konstigt, men det finns många andra egenskaper som hamnar betydligt högre upp på många önskelistor istället. Stålet, hur enkel den är att hantera med en hand, hur mycket den väger och den allmänna designen.
När vi börjar prata bladgeometri och hur tunn en kniv är bakom eggen så glömmer vi plötsligt bort hur viktigt det är för hur kniven ska klara av att skära i olika material. Visst, dom flesta knivar kan skära genom ett äpple, men få knivar gör det faktiskt riktigt bra. Helst om vi ser till den senaste tidens investeringar jag gjort personligen. Knivar som på papper ser ut som det perfekta redskapet visar sig snabbt vara hopplöst jobbiga att arbeta med.
Ett exempel på detta är Kizer Buddy, som jag trodde skulle vara en riktigt trevlig kniv. Den ser ju ut att vara rätt så perfekt design för att vara en fast-blads-EDC kniv, men så var inte fallet. Den är vass, men inte i närheten så vass som jag hade föreställt mig. Bakom eggen så är den rätt så tjock, vilket gör att även om den är slipad som ett rakblad, så bromsar tjockleken framfarten och gör att onödigt mycket kraft behövs för att skära igenom.
Det finns förstås andra saker än just hur skärande en kniv är som bör räknas in för att den ska vara riktigt bra. Det är inte det jag menar. Men många knivdesigner faller faktiskt rätt så ironiskt på att dom är tillverkade med för tjock bladgeometri. Hur många använder egentligen sina fast-blads-EDC knivar till att klyva ved med? Inte så många kan jag gissa. Jag föredrar en vass och skärande egg på en liten kniv, mer än tuffhet och möjligheten att använda kniven som bräckjärn.
Men vad är då den bäst skärande kniven i min samling? Svaret är Opinel. Förutom att en modell som Opinel No.6 är otroligt tunn i bladet så är den även konvex och otroligt tunn bakom eggen. Det är nästan provocerande att en kniv för ett par hundralappar kan utprestera “superknivar” för flera tusen kronor när det kommer till ren skärglädje. Men förklaringen ligger som sagt inte i magi, utan i enkel matematik och fysik.
Medan moderna premiumtillverkare ofta tävlar i att använda de senaste pulverstålen som S45VN eller Magnacut, glömmer de bort att ett avancerat stål inte kan kompensera för ett blad som är byggt som en kil. Opinel No.6 har ett blad som mäter in på blygsamma 1,6 mm över ryggen (tjockaste delen). Jämför det med många moderna EDC-knivar som ofta ligger på 3 mm eller mer.
När du kombinerar den tunna profilen med en full flat grind som övergår i en svagt konvex egg, får du en kniv som inte bara delar materialet, utan bokstavligen glider igenom det. Det är skillnaden mellan att klyva en morot och att skiva den. Att matpreppa med en Opinel är riktigt trevligt och mina större modeller (No.12) har snabbt blivit dom knivar jag faktiskt använder i köket hemma mer än ute skogen. Dom skär helt enkelt bättre än mina dedikerade kock-knivar, vilket är rätt så humoristiskt.
En annan detalj som ofta förbises med Opinel är hur den tunna geometrin möjliggörs av låskonstruktionen. Virobloc-ringen, som introducerades av Marcel Opinel 1955, kräver inga tjocka liners eller tunga ramar för att hålla bladet säkert. Det är en lättviktslösning som låter bladet vara hjälten. På en No.6 är låset dessutom precis lagom stort för att ge trygghet utan att göra kniven bulkig i fickan.
Varför ser vi då denna trend med överdimensionerade “fick-stridsvagnar”? Jag tror det handlar om en missriktad jakt på oförstörbarhet. Vi förbereder oss för scenarier som aldrig inträffar. Vi köper knivar som kan penetrera ett bildäck, trots att 99 % av våra arbetsuppgifter handlar om att öppna emballage, tälja en grillpinne eller skära upp en bit lunchkorv.
När jag bär min Opinel blir jag påmind om vad en kniv faktiskt är, ett skärverktyg. Inte ett bräckjärn, inte en yxa, utan ett instrument för precision.
Kizer Buddy och liknande modeller har absolut sin plats, annars skulle dom inte säljas. De är vackra, mer robusta och inger en känsla av kvalitet i handen. Men om vi pratar om det som faktiskt betyder något, när egg möter material, så står den franska klassikern kvar som segrare. Det är en ödmjuk påminnelse om att “high-tech” inte alltid betyder “high-performance” i praktiken.
Ibland behöver man gå tillbaka till grunderna för att förstå vad man faktiskt har saknat. Och i mitt fall stavas den insikten ofta enkelt stål och en bit trä.
Om du använder knivar mycket och gillar att vara ute i skog och natur, då är Opinel en riktigt fin följeslagare. Dom väger otroligt lite, kostar otroligt lite och fungerar otroligt bra. I min ringa mening så är det en kniv som alla bör ha i alla fall en av, så att man kan påminna sig själv om hur en kniv ska prestera om den är genomtänkt.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar