Den ”andra” kniven

När jag för några dagar sedan skrev om att jag köpte en opraktisk kniv, enbart för att den var snygg och tilltalade mig på ett ytligt plan, så var jag inte riktigt beredd på vilken respons jag skulle få. Det var väldigt många som hörde av sig och berättade att dom varit i samma situation, där man köpt knivar även om det inte varit varken praktiska eller kanske smarta designer.

Många hade hittat sina favoriter på detta sätt, medan andra förpassat knivarna till att bli rena konstföremål. Det var även väldigt många som hörde av sig och berättade om sina ”graal” knivar (eller ”grail knife” på engelska) vilket syftar på en drömkniv, alltså en kniv som man länge har önskat sig. Graal-knivar behöver inte heller vara dyra, även om det ofta rör sig om exklusiva utgåvor. Det kan helt enkelt betyda att den varit svår att få tag på, är specialillverkad eller har ett stort personligt värde, rent nostalgiskt.

Jag nämnde också i mitt tidigare inlägg att jag klickat hem en andra kniv, en som jag egentligen inte har någon aning om jag kommer att gilla. Den är allt annat än min stil, i alla fall om man ser till vad jag brukar fastna för. Det här är inte en bastant bushcraftkniv i tjockt stål med grovt handtag. Det är inte heller något som jag ser som en gammal trotjänare som luktar lite rök från senaste fjällnatten i ett framtidsscenario.

Nej, den här kniven är något helt annat.

Det är en modell som är modern, nästan futuristisk i sitt formspråk, och ändå känns den som något jag lika gärna skulle kunna ha liggande på skärbrädan hemma, i en glasmonter som ett vackert konstföremål, men även i sidfickan på arbetsbyxorna.

Tre saker i en kniv? Det går väl inte? (Tänk: Kinderägg reklamen).

Det var framför allt designen som fångade mig. En nästan kirurgisk skärpa i linjerna, ett mönster i bladet som ser ut att ha målats av en galen grafiker, och ett handtag som påminner om elfenben, fast i modern G10. Allt med en sorts udda elegans som väcker nyfikenhet. Den här kniven ber i princip om att få bli testad, även om det inte är den typ av kniv jag normalt skulle använda för EDC eller packa med mig för att vara min smidiga prepp-kniv ute i skogen.

Men det är kanske just det som är det spännande. Jag tror nämligen att denna kniv har potential att bli precis detta. Allt i ett kniven som fungerar utsökt till det mesta jag använder en kniv till.

Jag vet faktiskt inte än, men snart får jag veta. Och du också.

Kniven jag pratar om är Civivi Vision FG. En kniv som jag – och säkert du – sett tidigare, när andra testat den på YouTube. Förra året när kniven lanserades så dök den upp överallt på Internet.

När jag först såg den så var det versionen i Ultem som dök upp i min webbläsare. Något med designen fångade mig direkt. Den gav ett intryck av att vara en slags EDC-kökskniv, vilket i sig är ett udda men tilltalande koncept. Jag har nämligen märkt att den mesta funktionen jag har i en EDC kniv har med just mat att göra, konstigt nog.

Tvärtemot vad många kanske tror så har jag alltid haft en viss svaghet för den här typen av design, men det finns en detalj som höll mig tillbaka. Ultem… Materialet i handtaget. Det är en superhård, värmetålig och kemikalieresistent plast som används i allt från flygindustrin och medicinsk utrustning till elektronik och, så klart, EDC-prylar för dem som gillar lite mer udda material.

Jag har egentligen inget emot själva materialet. Det är praktiskt, tåligt och tekniskt sett imponerande. Men färgen. Den där gulbruna nyansen påminner om allt annat än en trevlig kniv. Den ser helt enkelt inte ”aptitlig” ut, och av just den anledningen kunde jag inte köpa den. Även om material-nörden i mig var otroligt lockad…

Som tur är så har Vision FG nått en popularitet där den tillverkas i många andra versioner. Modeller som ser betydligt bättre ut och faktiskt tilltalar mig mycket mer än Ultem-varianten. Det var dock inte förrän nyligen som jag upptäckte versionen som jag till slut beställde. Den har säkert existerat länge, men jag har helt enkelt inte aktivt letat efter den i något annat material.

Men det finns ännu en detalj som lockade mig, kanske mest av allt. Låset.

Bladlåset påminner vid första anblick om Demkos Shark Lock, men Snecx Tan (designern) och We Knife (tillverkaren) har gjort något helt annat. Istället för att fokusera på brutal styrka har man här valt ett lås som är lätt att hantera. Låsmekanismen är tillverkad i titan och gör att den låter väldigt speciellt när man manövrerar låset.

Ljudet och den enkla-ambidextrösa designen gör kniven väldigt fidgetvänlig, något jag mer och mer börjat uppskatta hos EDC knivar.

Det enda som kanske saknas är lite färg som poppar. Men det återstår att se. Snart har jag den i handen, och då vet vi. Jag hade gärna vetat ha ett fick-clip till kniven i samma damaskus som själva bladet, det hade varit snyggt. Men jag gissar att man inte kan få allt här i världen.

Jag ska skriva mer och testa denna kniv genomgående när jag får den i min hand. Men räkna med att det tar ett tag, då jag verkligen måste utforska vad jag tycker om den. Även om jag kanske inte ser detta som en ”piedestal-kniv” eller att den är speciellt konstigt designad, så är det fortfarande en kniv som jag normalt sett inte skulle köpa.

Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.