Jag gillar vintern, det ska jag inte sticka under stolen med. Snö som gnistrar, knarr under skorna och dämpade ljud. Men det finns en aspekt av vintern som jag inte direkt är överförtjust i, nämligen kylan. Om du tänker “men, varför bo där då?” så kanske jag ska förklara att när vi ovan polcirkeln pratar om kyla, då är det ofta mellan -27 till -35 grader.
Det är bitande, svidande och irriterande kyla som gör att bilar inte startar och det känns jobbigt att gå längre sträckor, eftersom man måste ha 10 kilo kläder på sig. Hunden vill knappt gå ut och allt känns bara tråkigt.
Vi har haft sån här kyla i snart två veckor nu, vilket också är en aspekt som gör att det blir extra jobbigt. När kylan håller i sig. När man tittar på termometern nu så hoppas man att det ska vara lite varmare, typ -25 grader i alla fall, vilket är en klar förbättring mot för nu. Jag har upptäckt att min “smärtgräns” går vid ungefär -25 grader, då kylan ändå känns hanterbar.
Det är också någonstans där, runt -25, som kroppen slutar protestera. Man fryser såklart, men det är en mer “ärlig” kyla. En kyla som går att klä sig för, planera runt och leva med. Vid -30 och kallare känns det mer som att naturen aktivt försöker säga åt en att hålla sig inomhus och inte hitta på dumheter. Som om världen där ute är avstängd för underhåll.
Det märks också mentalt. När kylan biter så hårt blir allting lite långsammare. Man skjuter upp saker. “Jag tar det imorgon” blir ett mantra, trots att man vet att imorgon troligtvis är exakt lika kallt. Små vardagliga sysslor får plötsligt en friktion de annars inte har. Att gå ut med soporna kräver en mental uppladdning. Att skruva med något ute i förrådet känns som ett projekt snarare än en spontan idé.
Samtidigt finns det något märkligt med hur snabbt man vänjer sig. Efter några dagar slutar man reagera lika starkt på siffrorna. -34 blir inte längre chockerande, bara… konstaterande. “Jaha, det är så idag.” Det är först när man får en “varm dag” på -23 som man inser hur skevt perspektivet blivit. Man öppnar jackan lite. Tar av sig ett lager. Tänker att det faktiskt är ganska behagligt ute. Då vet man att vintern har börjat vinna, eller att man blivit härdad. 😁
Det är också då man börjar uppskatta de små sakerna ännu mer. Värmen när man kommer in igen. Ljudet av kaffebryggaren. Känslan av att tina upp långsamt. Ljuset från en lampa i ett annars blågrått vintermörker. Kontrasten är brutal, men just därför också effektiv. Vintern skalar bort mycket brus och lämnar kvar det grundläggande. Värme, ljus, rörelse.
Jag gnäller, absolut. Det hör till. Men samtidigt vet jag att det här är en del av paketet. Det är priset man betalar för gnistrande snö, knarr under skorna och den där nästan overkliga stillheten. Och någonstans, när termometern till slut klättrar upp mot minus femton igen, då kommer jag säkert tycka att det känns nästan… vårigt. 😄
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar