Det är en fråga som blivit allt mer brännande i takt med att våra liv vävts samman med tekniken. Vi bär med oss datorer i fickan, uppkopplade dygnet runt, och många av oss tillbringar mer tid i digitala världar än i den verkliga. Men vad innebär det egentligen? Är vi fortfarande herrar över våra egna verktyg – eller har verktygen blivit våra herrar?
När jag ser människor stå i kö, i bussen eller på en parkbänk, är det nästan alltid samma syn: blicken sänkt mot skärmen. Fingrarna sveper mekaniskt över flöden som aldrig tar slut. Det finns något nästan religiöst i det hela – som om telefonen är en ikon och varje notis en klockringning som kallar till bön.
Jag har själv valt att stå vid sidan av det mesta av detta. Jag använder YouTube, men det är ett medvetet val: ett bibliotek av kunskap, inspiration och ibland underhållning. För mig blir det en kanal som jag kontrollerar, snarare än en som kontrollerar mig. Men samtidigt vet jag att även där finns algoritmer som försöker förstå vad som håller mig kvar – och ge mig mer av samma. Detta är synnerligen uppenbart när mina barn tittat på något på YouTube och varit inloggad på mitt konto på Apple TV, exempelvis.
Och det är just detta som gör frågan så intressant. För i grunden är teknik neutral. En kniv kan användas till att tälja en kåsa eller till att skada någon. En mobiltelefon kan vara ett verktyg för att ringa hem eller ett fängelse av ständiga avbrott. Det är inte tekniken i sig som avgör, utan relationen vi bygger till den.
Problemet är att mycket av den moderna tekniken inte längre är byggd för att vara våra verktyg. Den är byggd för att forma oss. Sociala medier lever på vår uppmärksamhet, våra klick, vår tid. De är inte neutrala verktyg, dom är ekosystem designade för att äga oss, snarare än att tjäna oss.
När jag går i skogen blir detta tydligt. Där finns ingen algoritm som styr vad jag ska se, inget dopaminpåslag som väntar bakom nästa notis. Bara vinden, doften av gran, fjällvattnet som rinner kristallklart. Där äger jag min tid fullt ut. Naturen kräver ingenting av mig – den erbjuder bara möjligheten att vara närvarande.
Det leder mig till en tanke: vi pratar ofta om ”frihet” i teknologiska termer – att kunna göra mer, snabbare, enklare. Men kanske är den verkliga friheten snarare förmågan att säga nej. Att kunna använda tekniken när vi vill, men också lägga ifrån oss den utan att känna abstinens.
Så, äger vi tekniken? Eller äger tekniken oss? Svaret beror nog på hur mycket makt vi är beredda att lämna ifrån oss. Testa att lämna din telefon på köksbänken när du kommer hem från jobbet. Om du känner att du måste plocka upp den för att kontrollera vad som hänt i världen, då har du också ett problem som du bör bearbeta.
För egen del väljer jag mina verktyg noggrant. En bra kniv, en termos, en pannlampa – de gör vad jag vill, när jag vill. De är mina. Men i den digitala världen är gränsen mycket suddigare. Det är kanske där vi måste börja. Vi kanske måste återta ägarskapet över vår tid, vår uppmärksamhet och i förlängningen vårt eget liv.
Hur känner du själv? Vilken teknik äger du – och vilken teknik äger dig? Du behöver inte dela med dig, bara tänka efter lite och fundera över frågan.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.